Aftonbladet – 21 oktober 1869, sida 3

marbostäder, att man måst öfvergifva tanken derpå. Tack vare sina präktiga trädgårdar, sina grönskande, vackra omgifningar, de spelande, friska hafsvindarne och fjärdarne på båda sidor om staden, kan Hudiksvallsbon ändå säga sig bo så godt som på landet. Ett: präktigt badhus med rymliga bassiner och ypperliga duscher ger naturligtvis ökad betydelse åt dessa för en småstad sällsynta fördelar. Vid lilla fjärden är, för stadens räkning, under anläggning en promenadplats som lofvar mycket för framtiden. Längre upp ligger gamla kyrkogården, som nu står under vård af Hudiksvalls fornminnesförening. Länge låg denna natursköna plats i lägervall, intilldess för ej så många år sedan stadens unga handelsbokhållare förenade sig att restaurera platsen. Under de ljusa sommarnätterna arbetade starka och flinka armar med återuppförande af den ramlade kyrkogårdsmuren. En mängd löfträd planterades, gångar anlades mellan gräsmattorna, och på den plats, der stadens första kyrka uppfördes år 1590 — hvarom mera i nästa bref — står nu ett enkelt men särdeles vackert pelartempel, på hvars grönmålade soffor vandraren inbjudes till hvila och betraktelser. Sålunda räddad från den hotande förgängelsen utgör nu gamla kyrkogården stadens för närvarande vackraste promenadplats, likamycket till prydnad, nytta och nöje för invånarne som till oförvansklig heder för de oegennyttiga unga män, som med uppoffring af tid, krafter och penningar utfört detta ingalunda lätta arbete. Medan vi vore uppe i kyrkan glömde jag att visa dig ett antikt skåp som står i sakristian. Detta rikt skulpterade och med verklig konstnärlighet arbetade skåp skall ha blifvit hemfördt under trettioåriga kriget af en svensk fältöfverste. För en rund tid sedan såldes detta skåp å en husauktion i Stockholm och inropades af en för tillfället i staden vistande Hudikare. Denne, en slem skälm, skref hem till en vän, omtalade köpet (med uppgifvet pris till jemt dubbelt mot det verkliga) och erbjöd vännen att gå i hälften., hvarefter de skulle gemensamt skänka skåpet till Hudiksvalls kyrka. Vännen, som icke anade något svek, ingick på förslaget, hvarefter det märkvärdiga skåpet högtidligen öfverlemnades till vederbörande. Men sedermera fick den lurade vännen reda på, att han ensam fått betala det fatala skåpet, fastän den listige kamraten delade hedern af gåfvan. Den lurade uppsökte då en söndag kyrkoherden i sakristian, för att rådgöra med denne, om han borde stämma bedragaren eller hur han skulle bete sig. Gör som du vill, min vän,, svarade prelaten lakoniskt, men här sko skåpet ståx Gubben Noach. nn anor a