Aftonbladet – 21 oktober 1869, sida 2

set att göra. Hvad som nu erfordras är att je öfverallt återupplifva impulsen, omskapå lanli det i embetsmannaväsendets alla grader. Man jo må ej invagga sig i illusioner, den godtyck-a liga makten har begagnats i alla grader, ochs det besynnerligaste är, att man till slut upp-s täckt, att den icke en gång hade den kraft,f som den tilltrodde sig och som strängt fager 1 är ett vederlag för allsmäktigheten. ils känna ett departement, der nyligen en be-jn synnerlig händelse tilldrog sig. Prefekten ville, a drifven af sitt nit, göra sig underrättad om f kommunernas ställning, deras inkomster samt beskaffenheten af och sättet försförvaltnin-k sen af deras tillhörigheter. Han insamlade eg de mest tillförlitliga uppgifter, han utrustade r sig med siffertal, och då generalrådets session f öppnades, uppträdde han såsom en man, som jt är säker på sin sak, i fullt förlitande på denc lyckliga verkan detta intressanta meddelande!t Tk ullo göra. I den mån man fortskred i läs-2 ningen, uppstod i generalrådet en allmän för13 våning, en korsad eld af protester. Kantonal-1 representanterna kände icke längre igen siglt deri. . Allt var förvändt, den officiella san-1 ningen var endast en fantasisanning. Detl: visade sig nemligen, att rika kommuner voro 1 representerade som om de ingenting egde, att 4 andra temligen fattiga kommuner voro an-1 tecknade såsom egare af tillgångar och inkomster af en viss betydenhet. Med -ett ord, l: man måste godtgöra detta ofrivilliga misstag; af en prefekt, som blifvit fångad i sin egen l: statistiks snara, gripa sig an med en ny un-: dersökniog för att erhålla mindre osäkra . uppgifter, och hvad som händer i ett departement kan hända i många andra. Man har således här en vigtig myndighet, organ för den mest centraliserade styrelse il verlden, hvilken i sina händer koncentrerar förvaltningens alla driffjedrar, utnämner borgmästare, förfogar öfver kommunernas alla intressen, men icke en gång tillförlitligt känner de under hans förmynderskap -stälda kommunernas hjelpkällor — till den grad försoffas slutligen den godtyckliga makten och bedrager sig sjelf, då den arbetari tysthet, utan landets kraftiga bistånd, utan all verksam kontroll! Detta är blott en sida af förvaltningsorganismen, och många andra finnas. Ingenting vore för framtiden farligare än palliativer och skenet af tveksamhet. Det sämsta af allt vore att ha skänkt möjligheten att undersöka det onda, friheten att utpeka det, och stanna på tröskeln till den reformbana, man öppnat genom senatsbeslutet af den 6 I September. Det är ej längre nog, att regeringen öfvertänker hvad hon skall göra, hon måste lägga hand vid verket; det är icke en gång nog, att hon är uppriktig, hon måste synas vara det. Det är ej nog, att hon teoretiskt afsagt sig allsmäktigheten, det är nödI vändigt, att hela dess politik i sina ingifvelIser, sina mått och steg, böjer sig för den nya regimens vilkor. Huru kommer det sig, att det som utförts på de tre sista månaderna icke alltid frambragt den verkan, man väntade sig deraf? Det kommer sig deraf, att regeringen — utan någon beräkning, det vilja I vi tro — alltför ofta gifvit sig utseende af jatt ogerna taga sina steg, att göra sakerna endast till hälften. När Napoleon I, då de I diktatoriska utvägarne tröto och han kände behofvet att föryngra sin makt under de .I hundra dagarne, utfärdade tilläggsakten till I författningen, denna anticiperade afbild af I det senaste senatsbeslutet, tvekade äfven han, Joch gaf blott steg för steg med sig, och då I tilläggsakten blef känd, var allmänhetens för-Ista intryck mycket tvifvelaktigt. När kej-Isaren följande dagen träffade Benjamin Con,Istant, den oförmodade förtrogne i hans libeI Irala ansatser, sade han: Nå, den nya kon-Istitutionen gör icke lycka hos den allmänna . meningen... Benjamin Oorstant svarade: .Det är derföre, att man ej rätt tror derpå; -Isätt den i verket, sire, och man skall tro på Iden... När folket ser, att det är fritt, att det .I har representanter, att ni nedlägger diktatu-j ren, skall det inse, att ni icke leker med dess Isuveränitet. Kejsaren satt och funderade; ) slutligen utbrast han: I sjelfva verket har ni rätt; när folket får se mig handia på det I sättet, afkläda mig den asoluta makten, -I skall det kanske-anse 7.,g vara säkrare på min makt. Det ur skäl att försöka Utan tvifvel var Let väl icke kejsarens mening att 1 drifv?, försöket till det yttersta, och i alla , aändelser fick ban icke tid dertill. Andra i läro i tillfälle att försöka det, och när allt I kommer omkring är det mest afgörande arigumentet för denna politik det, att det icke a, I finns någon annan. Det är i sjelfva verket t tydligt, att regeringen icke längre kan unol dandraga sig detta nödtvång, hvilket hon a I sjelf har bidragit att göra mera befallande. , A t r ; Här är det som ansvaret blir allvarsamt för henne. Jr AA gr Resa I allmänt indamål. K. Mt pister ar Fö TEA