Aftonbladet – 21 oktober 1869, sida 2

1, GUL UCU ICKE BRAM VI UaLVuuUuUuR UGLal lv ch att dagen skall förflyta i afvaktan på nN vad som ej skall komma. Hvad vi medjva visshet veta, är att i vårt land finns en in-rej otad och farlig mani, nemligen behofyet attde Irifva allt till det yttersta, att försöka, huru Dh mycket strängen tål spännas, innan den brivi: ster. Man uppsöker sinnesrörelserna och retmedlen, man älskar faran och sådana fråvor, som hänga på en tråd. I veten, huru te barnen vid sina krigiska lekar uppdraga en jksc linea och på ömse sidor hindra hvarandram att öfverskrida den; de äro unga politici; men tänker man rätt på saken, så är detst icke en barnlek, då det gäller blod och ettde lands frihet. De barnsliga och häftiga ut-jur maningarna tjena till ingenting. I sjelfvajte verket kan man tvärs igenom ort episod, som ännu håller på att utveckla sig i form o! af en brefroman — ty alla menniskor skrifva v bref, nu för tiden är det. genom bref fö det politiceras — se hela vårt inre liflm afteckna sig med sina väsentliga vilkor, sina svårigheter och faror. Denna hotelse med en demonstration den 26 Oktober k är endast en af dessa blixtar, som upplysa ft det outgrundliga i en allmän kris. Lemnomjo åsido synvillorna hos dem, som i politiken h endast. se teatereffekter; hållom oss vid san-vY ningen. I dag liksom i går befinna vi ossf inför en af de betänkligaste situationer; vi ln ha framför oss ett nödvändigt, brådskande, ä till utseendet temligen simpelt, , men i botten !s mycket inveckladt göromål. Amndtligen måja ste landet efter all den sorgliga erfarenhet, t som händelserna gifvit det, komma derhän 1 att bli sin egen herre, att handhafva sina angelägenheter och styra sig sjelf; det ärr nödvändigt, att friheten, en sann, allvarlig r och praktisk frihet, intränger i lagarne så g väl som i sederna, i hela den offentliga orga-S nisationen. Det är det allmänna lystringsorr det i dag. Det gäller blott att veta, huru målet skall uppnås, i hvilken mån hvar och s en kan och bör bidraga till det gemensamma l! verket. Hvad som ej är tvifvel underkastadt, det är, att två lika mäktiga, lika betydelse-i fulla saker framlysa ur de orediga debatter, t som lifligt pågå, och skapa mycket olika an-? svarighet. Landet har dbestridligen sin fast ) stadgade mening; det vill gå framåt, det villj: frigöra sig i sitt inre lif; det känner sig il4 stånd att öfvertaga ledningen af sina öden;,4 men på samma gång vill det så mycket som ! möjligt undvika en revolution, det har enl! synbar afsky för allt hvad som kan likna en !i materiel rubbning. — Regeringens ansvar be-l4 står i att icke misskänna nödvändigheten af detta inre befrielseverk, hvilket för framtiden är den enda möjliga politik; partiernas ansvar består i att fästa afseende vid det allmänna tänkesättets motvilja för våldsamma ls revolutioner. Friheten är det Frankrike villll ha, det är icke en omstörtning, det efter-: traktar. Utan tvifvel ha revolutionerna haft ! sin popularitetsepok. Nu för tiden äro dessa ? illusioner förbi. Man vet genom en hård erls farenhet hvad det är bevändt med dem. In-4 tressena ha mångdubblats och fördelat sig på ! alla klasser. Det gamla samhället har blif-! vit ett nytt, som visserligen icke uppnått j: fullkomlighet, men som hädanefter, i fall detj: vill, besitter alla medel att inom sig förverk-! liga de önskvärda framstegen. Man börjar : bedöma sakerna mera kallblodigt. En revo-l: lution kan utan tvifvel alltid bryta ut, om ! man begår tillräckligt många felsteg för att! göra den oundviklig. Men hvartill skulle den : i sjelfva verket tjena? Hon skulle blott ännu en gång sätta den frihet på spel som vi eftertrakta med våra önsknip och bemödanden. Hon skulle kart vs 5 le 68 088 tillbaka i det gamla hjulspåret 44 ri så allting om igen. -s.. det blefve att börja Sex månader skulle knappt Rn öre innan en allmän förbittring skulle 2 la vanliga följder. En ny reaktion skulle visa sig vid horisonten, och hvem vet, ! om vi icke ännu en gång skulle få trampa vår gamla väg med hvirfiande trummor mot någon okänd diktatur för att återvinna vår säkerhet? Landet har en fullkomlig instinkt af denna ställning, det begriper mycket väl, att en revolution ingenting skulle afgöra, och dettar är det som gör, att den agitation, som i några dagar variti gång, är ett mycket öfverdrifvet, mycket otroget uttryck af det sanna allmänna tänkesättet. Fåfängt talar man i folkets namn, drager vid alla tillfällen TIfram folket, åberopar folkets vilja. Folket förblir temligen kallt, det spar på sin eld till lett bättre tillfälle. De envisa ifrarne för deI monstrationer göra sig dock väl också något litet reda för hvad landet tänker, och derföre är det som de mest intelligente rygga tillbaka; de göra rätt deri, detta bevis på I klokhet, om också icke så alldeles frivillig J och af egen drift, är ytterligare en hyllning åt allmänhetens sunda förstånd. Med ett lord, den sanna lärdomen af de sista veckor!lnas agitation är, att landet med all säkerhet otåligt längtar att få se lagstiftande kåren I samlad och de nya institutionerna på allvar I satta i verket, men att det är mycket mindre angeläget att kasta sig i en våldsam re volution, och det vore numera säkerligen den uppenbaraste galenskap att forttarande gifva signal till en konflikt, som endast skulle erbjuda förevändningar till nytt förtryck och ny reaktion. Detta är hvad som med rätta a kallas frågan om partiernas ansvarigRegeringens ansvarighet vore det å andra sidan utan tvifvel, om hon misskände det kraftiga allmänna tänkesättet, som ryggar tillbaka för revolutionära utvägar endast derför, att det är förvissadt om, att den liberala omskapning, som begynht, säkrare och verksammare skall försiggå under inre lugn. Vi anse det fullkomligt onyttigt, att oupphörligt göra deras afsigter misstänkta, som ha makten i sina händer, och för att icke nämna någonting annat än den nära nog fullständiga frihet, hvaraf pressen för närvarande är i åtnjutande och hvilken hon begagnar sig af till den yttersta gränsen, så är det onekligen ett bevis på ganska god vilja hös dem, som ha till sitt förfogande lagar, hvilka de skulle kunna göra bruk af. Vi äro öfvertygade, att regeringen icke allvarsamt rufvar på någon reaktion. Nu skola ministrarne, berättas det, begifva sig till Compiegne, dit kejsaren flyttat, för att hos statschefen förbereda de lagförslag, som skola framläggas för lagstiftande kåren. Tyvärr gör det icke Lä FL Nr RNA KR MA SEE