Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 3

er 5 ce Inre lil tis let Rv MM SF TT Dvs JE et IE MUSIK. LD. J. F. Herold (f. 1791 4 1833) skall alltid räknas såsom en bland de kompositörer, hvilka bildade pariseroperans mest lysande epok, och om än döden allt för snart afslutade hans verksamhet, för att han skulle kunna blifva lika produktiv, som sina store samtida, har han dock hunnit att genom få, men obestridligt värderika arbeten göra sig till en bland de mest populäre mästarne af sin skola. De tre mest framstående af hans dramatiska tondikter äro här med framgång återgifna, Marie, eller bröllopsfesten åren 1832—44, Duellen (Pr6-aug-clerc, hans sista opera) åren 1836—37 och Zampa 1838—39. I det förstnämda bland dessa arbeten hafva åtskilliga lyriska detaljer gjort sig allmänt kända och beundrade; det andra har i egenskap af tonskaldens svanesång lifligare än något annat rört hans landsmäns känslor och är äfven genom sitt skaplynne af mild klagan egnadt att göra djupt intryck. Zampa har återigen, såsom Herolds mest mångsidiga och rikhall vika. Man kan emellertid ej neka sin berold fulländat sitt värf och lyckats låta det tigt konstnärliga skapelse, vunnit anseende af att vara bans chef-doeuvre och blifvit det atom Frankrike mest värderade bland hans verk. Libretton är mer än vanligt vågad, då det öfvernaturliga engagerats att spela med i styckets handling och uppträda deri på ett så handgripligt sätt, att det tyckes som om hvarje kompositör förutan Mozarts kraft att frambesvärja andeverlden deraf borde hafva råkat i ett grymt bryderi, helst här var fråga om en modern optra-comique och dertill kom den fruktansvärda jemförelse med Don Juan, hvars äfventyrande var blott allt för svårt att undundran åt den fina urskillning, bvarmed Hekomiska och det tragiska ständigt afvexla utan att sammanblandas och utan att störa hvarandras intryck. Oaktadt hjeltens rysvärda slut är sålunda Zampas karakter af komisk opera räddad, och detta har återingalunda hindrat hufvudfiguren att lifligt intressera äfven ur allvarlig synpunkt och de hemska momenterna att oförkränkta göra sin skyldighet. Det farliga problemet är onekligen löst med stor så väl dramatisk som musikalisk talang. Jemte och måhända utöfver den rikhaltiga esprit, som öfverallt gör sig gällande i detta arbete, är det sålunda det skarpa förståndet och den fina beräkningen, som deri förtjena uppmärksamhet, och härtill sälla sig formens fulländade elegans och det solida i idgernas framarbetande att täfla om åhörarnes bifall. Någon gång förefaller den musikaliska behandlingen till och med väl bred i förhållande till sitt ämne och åtskilliga raster, hvarunder melodien hämmar handlingens eller karakterens fria utveckling, kan man ej underlåta att anmärka. Men det hela bär, dessa lyten oaktadt, pregeln af sann dramatik och några situationer äro i detta hänseende vittnesbörd om verkligt mästerskap. Så första aktens terzett, som förträffigt och med utomordentlig liflighettecknar den stackars Dandolos och hans åhörarinnors bestörtning, så äfven samma akts final, hvari trots och fruktan effektrikt samverka, likasom andra aktens duo mellan Ritta och Daniel i bjerta färger skildrar: begge dessa personligheter och den följande stora. vigselscenen vittnar om en rikedom af: dramatisk uttryckskraft, hvaraf under senare . tid endast Auber inom denna genre visat sig mäktig. : En särskild hyllning förtjenar maöstrons försök på det hemskas område. Man finner här enkla medel, men med stor verkan, och om intet slags högre demonik åstadkommits har kompositionen å andra sidan ej heller någonsin neddragits till det triviala effektsökeri, hvartill äfven en Meyerbeer kunnat göra sig skyldig. I första och andra akten bildar spökeriets framträdande en kraftigt gripande kontrast, och i den sista akten har det så väl utrustats, att det värdigt bildar . kulmen åt äfven en så passionerad scen, som duon mellan Zampa och Camilla. Zampa sjelf är den sannskyldiga typen för en röfvareanförare af det slag, som tysk roman och fransk operett gifvit en så omfattande och, eget nog, äfven stadigvarande popularitet. Om den allbekanta arten behöfva vi ej yttra oss; exemplaret är ett bland de estetiskt bästa, d. v. s. moraliskt värsta och: grymmaste, mindre spirituelt tecknadt änl. Aubers Fra Diavolo, men mera romantiskt och demoniskt än denne. Entren tillkännagifver förträffligt det imponerande hos Zampas personlighet,. i första finalen framstår han friskt och lefvande i fräckt trots och sinnlig glädje, arian är jemförelsevis något matt och uttänjd, hvaremot romansen under dansscenen och uppträdandet under hela finalen väl belyser och åskådliggör karakteren, hvars lidelsekraft omsider i operans slutscen når sin högsta höjd. Mycket kräfver emellertidallt detta af den utförande, motsvarande utseende och hållning, en blandning af styrka och finess, fullständig frihet från öfverdrifter, soml locka å alla sidor m. m., och det är ett ej obetydligt tillskott i hr Arlbergs konstnärsära att han visat sig mäktig att så som nul sker uppfylla alla dessa vilkor, i musikaliskt hänseende likasom i hvad på skådespelaren ankommer. En starkare stämma är allt hvad man för uppgiftens fulländade lösning skulle kunna hafva att önska, men bristen härpå ersätter konstnären i de allra flesta momenter genom den omsorgsfulla förvaltning af röstmedlen, som är en bland hans många utmärkta förtjenster. Fröken Harling gifver Camillas parti med rätt mycken värme och smak, särdeles i duon och vexelsången med Alphonso, hvaremot den egendomliga balladen tyckes oss fordra mera nyansering än som utmärker hennes föredrag al densamma. Hr Torsslows Alphorso är elegant och äfven känslofull, men rösten ville ej alltid räcka till, helst den tycktes behäftad med en lindrig heshet, något som under första representationen tycktes vara fallet äfven med hr Arlberg och icke minst med hr Sandstedt, hvilken i Daniel Capuzzis roll dessutom skulle kunna lägga in något mer af den komik, hvaraf denne artist tvifvelsutan är i besittning. Fru Strandberg framställer den skalla tiga Ach nagnat häftiga Ritta lika väll.