Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 2

Ah, han är död som en sten, den kättaren och engelska... Philip uppgaf ett rop af vedervilja och afsky och bleknade. Berenger kände framför allt ett slags vansinnig ångest vid tanken på ynglingen, som blifvit honom anförtrodd. Har ni fått nog, herre? sade kaptenen. Stig till häst och följ med. De måste låta lyfta sig upp i sadeln, hvarefter deras händer frigjordes, så att de skulle kunpa sköta tyglarne, men en soldat med tragen sabel 1ed på hvar sin sida om hvarje fånge. Philip försökte blott en gång tala och sade på engelska: En annan gång skall jag taga pistoler med. Man tillsade honom skarpt att tiga, och han gjorde så ock, och satt rak och med stolt uppsyn i sadeln, fast besluten att ingen fransman skulle se honom bedröfvad och olycklig, som han dock i sitt hjerta var. Berepger bar sin mask, så att Philip till sin förtret ingenting kunde läsa i hans ansigte. Men han, å sin sida, sökte i sina tankar efter alla, både möjliga och omöjliga orsaker till sitt fängslande, samt alla tänkbara sätt att förskaffa om ej sig sjelf, åtminstone Philip och Humfrey friheten. Han såg sig omkring efter Guibert, men såg honom ej. De redo genom de krokiga bygatorna, tills solen stod högt på himmelen, och Berenger började förstå huru långt han var från att verkligen vara återstäld. Slutligen, kort efter middagstiden, gjorde truppen halt nära n brunn, utanför en by, der kaptenen, selan han ordnat en passande bevakning för ångarne, tillät de senare stiga af och hvila, medan han sjelf och de öfriga soldaterna tog vägen till byns cabaret. Mat och vin skickades upp till fåvgarne, men Berenger förmådde icke smaka det ringaste deraf. Han drack litet kallt vatten från källan, som kylig och frisk sprutade fram under ett litet stenhvalf, prydt med en bild af den heliga jungfrun. Han badade sitt hufvud och ansigte i det uppfriskande vattnet och lade sig,