Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 2

Vänta, låt oss fröjda de här stackars små fångarne med de sötsaker vi köpte. Berenger blef glad öfver denna påminnelse och priorinnan samtyckte gerna, då han bad att få utdela sina kakor bland desmå. Han önskade emellertid att gifva ett minne af sin acksamhet mot den lilla flicka, som gifvit honom så goda underrättelser och hvars far kanske räddat Eustacie. Han kom ihåg att han hade med sig ett ovanligt stort guldmynt, prägladt med drottning Marias och hennes spanske gemåls bild, och bad att få emna Agathe guldpenningen, hvilken den soda moder Monika betraktade nästan som en relik, då den bar bilden af en sä from Irottning. Och slutligen, för att råga måttet af Phiips harm, sade Berenger: Jag medförde min mosters välsignelse då jag reste hit; låt mig få eder med på min väg härifrån, vördade moder. Då de utkommit på gatan, förehöll Philip honom hans oriktiga handlingssätt, så skarpt, som om han i stället utsatt sig för en beSvärjelse. Hon är nästan ett helgon, svarade Berenger. Och hafva vi icke helgon nog inom vår gen kyrka utan att löpa efter päfviska helson innanför galler. Broder, om någonsin de samla goda tiderna komma tillbaka och vi å med väpnad hand bryta ini detta Frankrike, så marscherar jag raka vägen hit och oefriar de stackars barnen, så skamligt innurade här, fast de äro rätta och sanna orotestanter i sina hjertan. Tyst! Man vänder sig om och ser på ss; ditt engelska uttal blir bemärkt. Gerna för mig! Jag har aldrig förr tilläckligt tackat Gud för det jag ej har en Iroppe franskt blod... Men Berenger nästan skakade honom för att få honom tyst, ty han fruktade öfverallt att spioner skulle bemärka hans engelska följeslagare och sålunda leda hans fiender på rätt spår. Philip fortsatte sin väg tyst och förtretad, medan Berenger vid hans sida nä