Aftonbladet – 19 oktober 1869, sida 3

met. Det fins ett parti både till venster oci till höger om styrelsen. I det förra partie man demokratiska, till och med repu blikanska åsigter, men i praktiken kunna di nuvarande striderna ej ha någon stor våld: samhet. Det fins ingen oöfverstiglig klyft mellan meningarne, och ännu mindre mellar personerna. Konungadömet har i följd a de nationella minnena i allmänhet bibehållit sin popularitet, konungen är personligt populär, och nationen känner dessutom att det vär under denna form en stor, nödvändig och måhända nära förestående fasi de skandinaviska folkens öde skall inträda. De politiska institutionerna förete egendomliga anomalier. Upphäfvandet af deadliga privilegierna har endast kunnat erhållas genom sällsamma. eftergifter åt penningaristokratien. (Sedan förf. derefter vidrört vår kommunala rösträtt och framhållit dess orimligheter tillägger han:) Vid valen till. Andra kammaren finnes visserligen en census, men hvar och en har der åtminstone blott en röst, Denna vallag har utan tvifvel ej någon lång framtid för sig. andet hade sedan 1815 väl mycket öfverlemnat sig åt hvilan. Det hade, i mer än ett hänseende ej tillräckligt följt med den hastiga utvecklingen i det öfriga Europa. Organisationen af nationalförsvaret är ej tillräcklig.. År 1864 var det ej blott Danmarks beklagansvärda ötvergifvande af vestmakterna som hindrade Sverge att bistå Danmark. Det var ej i stånd att, i förhållande till sina krafter, göra en ansträngning som skulle kunnat inverka på den allmänna meningen i Europa. Och denna vanmakt förklarar det motstånd mivistrarve i dessa sorgliga ögonblick gjorde mot konungens skandinaviska sympatier. De nyliberala, som i första rummet ha sina tankar fästade på den politiska friheten, och det är ej vi som skola klantira dem lerför, samt representanterna för hvad man kallar landtmannapartiet, som isynnerhet ;jört sparsamhet till sitt hufvudsyfte, gjorde klokt i att underkasta sig de nödvändigheter rationalförsväret och framtidens faror påägga nationen. Organisationen af hvad man sallar -beväringen synes behöfva betydligt för att kunna motsvara den schweiiska. Sverges ögon äro nu riktade på Frankrike. Man begär endäst att få stödja sig på oss. Man fruktar alltjemt Ryssland; man fruktar ör närvarande äfven Preussen, ty man inser äl att Danmarks och Skahtlinaviens sak är n och densamiiå, och att Danmark öfveretiinadt i Preussens våld är detsamma som Sverge öfverlemnadt i Rysslands: En stor framåtgående rörelse hos oss, en tor seger vuiinen af den liberala och demoratiska opinionen skulle utan tvifyel i Sverge eda, ej till en revolutionär kris, ty till påon sådan ger landets nitvarande läge ej anedning, utan till försvinhande af de anomaer Vi hårofvan omnämnt och andra likartae till antagande af en demokratisk allag. I dessa aflägsna länder känner man bäst, uru störa Frankrikes pligter äro och huru trängt det är oss förbjudet att förlåra inresset för denna allmänva rörelse hvartill et gifvit signalen och hvars härd och meelpunkt det alltid förblifver. Ingenting har unnat göra att man upphört att hoppas på rankrike. ert RANN ARENRORR