Aftonbladet – 19 oktober 1869, sida 2

icke om han menade att han var af hennes egen tro eller icke; och som qvinna kunde hon ej undgå att blifva rörd af hans böner. Jag vill gerna återgifva er edert barn, sade hon, hvilket jag också måste, om hon är här; men ni har aldrig sett henne. Nej; jag har aldrig sett annat än den tomma vaggan i det förbrända huset. Men jag skall och måste känna igen henne. Hon är ett år gammal. Vi hafva två små flickor af denna ålder, men jag fruktar ni ej skall se stor likhet med någon ni känner i deras ansigten, sade priorinnan -tankfullt, likväl finnas här ett ar större flickor, som skulle kunna komma ihåg namnen på de smås föräldrar, men vi hafva förbjudit dem att tala derom. Skulle ni vilja se dem, min herre? Och de små också, jag beder er derom, vördåde moder! utropade Berenger. Hon bad honom vänta, och efter några ögonblick hördes slamret af små träskor bakom skärmväggen, och Berenger kunde genom gallret se sex små flickor i blå ylleklädningar och tätt åtsittande hvita mössor. Den ena af de två små, med ett lillgammalt, skarpt, magert ansigte, bars på armenaf priorinnan; den avdra, en stor och fet flicka med grofva drag, stod på golfvet, men bar å Kufvudet ett slags fallvalk af korgarbete, för att bindra henne att stöta sig, om hon skulle falla. Två andra, rätt täcka barn, tycktes vara af tre eller fyra års ålder, och två voro betydiigt äldre, kanske tio, tolf år. De voro lifliga och vackra, och priorinnan sade till den äldsta: Agathe, jag löser dig från ditt löfte att aldrig mera tala om ditt fordna lif, och önskar att du måtte säga den der herrn, om du vet hvad dessa båda små flickors förälärar betan