Aftonbladet – 19 oktober 1869, sida 2

ör Östergötlands mindra ståder bringar i samma tvistefråga å bane, Det lärer väl sålunda icke vara tvifvel underkastadt, att. tvisten i något at dessa fall, eller i alla, blir dragen under högsta domstolens pröf-: ning och att: sålunda ett prejudikat vinnes med afseende å den tolkning, som bör för framtiden göra sig gällande vid tillämpning af hithörande grundlagsstadganden. Och önskligt vore att genom ett bestämdt uttalande af högsta domstolen frågan erhölle en väl behöflig lösning; ty vi tro, att man skall i AON ordalydelse förgäfves söka något ullt afgörande stöd för den ena eller andra af de tolkningar, som här kunna ifrågakomma. Den olika uppfattning, som gjort sig gällande, vittnar tydligt nog härom, och om än landshöfdingembetena i två län nu kommit i sina utslag till samma resultat, och till stöd derför äfven kan åberopas den mening, som uttalas i ett konstitutionsutskottets utlåtande vid 1868 års Riksdag, så är det likväl ett faktum, att man så pass allmänt hyllat den motsatta uppfattningen, att både vid valen 1866 och vid valförrättningarne innevarande år utbildat sig en praxisi denna riktning, åtminstone hvad beträffar valkretsar bestående af flere städer. Konstitutionsutskottets ofvannämda utlåtande var föranledt af en motion, i hvilken hr Lars Persson yrkat ett sådant tillägg till 16 R. O., att den nu befintliga tvetydigheten skulle undanrödjas. Han ville nemligen införa ett bestämdt stadgande, att de omedelbara valen skulle inom samma domsaga förrättas liktidigt i alla till valdistriktet hö-ande kommuner. Utskottet, som afstyrkte all åtgärd i anledning af motionen, tilltrodde sig likväl icke att i utlåtandet uttala något påstående, att grundlagens föreskrift var i detta fall tydlig. Utskottet har, heter det, af ordalydelsen i 18 trott sig finna det lagstiftarens mening varit, att det af motionären påyrkade förfaringssätt borde iakttagas. Lagstittarens mening hade möjligen kunnat vara tydligare uttryckt, säger utskottet vidare, men vidgår på samma gång, alt begreppet valförrättare icke är i R. O. fullkomligt bestämdt. Utskottet undandrar sig likväl att taga befattniog med en grundlagsändring, som skulle ha bestämt nämde begrepp, genom uttalande af den åsigt, att icke särdeles stor tvekan borde kunna ega rum om lagstiftarens meniog, att nemligen såsom valförrättare å landet bör anses domhsfvanden, och i valfrets, som utgöres af flere städer, magistraten i den stad, som eger största folkmängden, och förklarar sig utskottet ha trott det vara lämpligast, att dessa frågor lösas på lagskipningens väg, under förhoppning — tillägger utskottet — att denna tager den riktning R. O:s ordalag synas vilja åt densamma anvisa. Man lärer icke gerna, då man skjuter ifrån sig förslaget om förtydligande af ett lagstadgande, kunna Flag erkälina att detsamma är tvetydigt och lemnar rum för olika tolkningar. Högsta domstolen måste emels lertid nu lösa tvisten, men vi befdra att dess medlemmar dervid torde hödgas mera låta sig ledas af sina åsigter om hvad lagen borde innehålla, än af hvad den verkligen innehåller, och om än dess beslat blir ett prejudikat, som vederbörande få tillsvidare ställa sig till efterrättelse, så tro vi dock, i strid mot den af 1868 års konstitutionsutskott uttalade åsigt, att grundlagen icke bör sakna ett bestämdt och oförtydbart stadgande rörande en fråga af den vigt som den förevarande. Hennes praktiska betydelse är stor nog för att rättfärdiga den önskan att lagstiftningen må, efter öfvervägande af de skäl, som kunna tala för den ena eller andra bestämmelsen, afgöra hvad lagen skall i ämnet stadga, och vi hoppas derföre, att hon må bringas å bane under den instundande riksdagsperioden för att på denna väg erhåila sin lösning.