Aftonbladet – 18 oktober 1869, sida 3

som vore tillräckligt stark att halla infödingarne i tygeln, då de försökte återeröfra sin egendom. Ehuru kolonisterne förklara, att . truppernas aflägsnande skall utsätta dem för många olyckor,, står dock regeringen fast vid sitt beslut att öfverlemna dem åt deras öde. SPANIEN. Ånnn har underrättelse ej ingått om Valencias intagande af regeringens trupper. En strid egde rum den 10 dennes, men efter två timmars förlopp afbröts den, på det båda partierna skulle kunna förbinda sina sårade och begrafva sina döda. Regeringens trupper hade denna dag omringat hela staden och voro äfven i besittning af banhallen. Under striden i Saragossa afskötos af artilleriet ej mindre än 430 skott; flera byggnader äro -läfven raserade ända till grunden. I AndaI lusien lärer flera republikanska band vara -I slagna. Oroligheter i Malaga qväfdes redan li sin början. Då en hop personer efter bellägringstillståndets proklamerande af alkalden :I ropade lefve republiken! blefvo de nemliIgen genast af militären injagade i husen. Af ide som deltagit i plundringarne i Valls ha 11 tillfångatagits och på general Baldrichs befallning genäst skjutits. — Den i Ibi arkebuserade Carvajal hade blifvit af regeringen benådad, men underrättelsen härom kom, i följd af afbrott å telegrafledningen, försent. Officielt meddelas en anmälan af generalkaptenen i Katalonien, enligt hvilken 1800 linsurgenter i Tarragona, 2000 i Gerona, 600 i Lerida och 600 i Barcelona gifvit sig. Vid JAleida har ett insurgentband om 1000 man blifvit slaget och förlorat 61 döda och 30 fångar. Enligt tidningen Reforma har spanska regeringen nu definitivt uppgifvit hertigens af Genua kandidatur: INORDTYSKLAND. I sachsiska depteradekammaren ha de preussiskt sinnade national-liberala för några dal. gar sedan lidit ett nederlag, i det ett från) dem utgånget förslag att i en adress protesstera mot de antipreussiska uttalandena i konung Johans trontal afslagits med en majoritet af 13 röster. 200 Preussiska regeringens organ, ProvinzialCötrespondent Fikar Det bjertliga indttagande, som Preussens tronföljare rönt i Wien stadfäster till fullo den förväntan, att det kejserliga hofvet lika väl som konungens af Preussen regering sätter värde på att återknyta det gamla vänskapshandet mellan de begge liolvel innerligare och fastäre. Preussens statsskuld belöper sig, enligt Kölnische Zeitung, vid utgången af år 1869 till 442,639,731 thaler, incl. 18,250,000 thaler, hvarå icke erlägges ränta, samt 184,471,491 thaler i jernvägsskuld. Till förräntande af denna skuld ärö för år 1870 anslagna 17,428,132 thaler eller 454,495 mer än innevarande år, och till amortering 8,666,140 thr eller 487,708 thaler mer än 1869. Härtill komma ytterligare 117,900 thaler i förvaltningskostnader samt 430,445 thalers extraordinarie utgifter: I sin helliet koihitier ttgiften för statsskulden att år 1870 belöpa sig till 26,648,608 thaler eller 943,970 mer än innevarande år. Om grefve Bismarcks helsotillstånd meddelar Magdeb. Zeitung ur, som tidningen uppgifver, säker källa, att det, trots hans tillbakadragna lif, i det väsentliga år oförändradt. Som bekant, tillägger tidningen, är grefve Bismarcks fullständiga tillfrisknande ett vilkor för att han skall återtaga sina göromål i dess förra omfattning. Så länge detta vilkor icke är tillfinnandes, skall grefve Bismarck icke ånyo-intaga presidiet i ministören, utan inskränka sig till att leda förbundets angelägenheter, hvartill ju äfven de utrikes angelägenheterna inom kort skola komma att höra. Under sådana omständigheter kan det icke väcka öfverraskning, att man redan för någon tid sedan börjat taga under öfvervägande hvem som skall aflösa grefve Bismarck såsom ministerpresident. Om grefve Manteuffel bar i detta afseende säkert ensamt i tidningarne varit tal; denne kandidat har småningom blifvit en omöjlighet. Erkehertig Albrecht, segerherren vid Custozza, säges komma att besvara det besök, preussiske kronprinsen i dessa dagar gjort i Wien, och inom kort begifva sig till Berlin. ÖSTERRIKE. Om man skulle döma efter den häftighet, med hvilken tidningarne i Wien, särskildt Presse och Neue freie Presse, för närvarande diskutera frågan om nödvändigheten af en utjemnande öfverenskommelse med czekerna, frestas man att antaga, det en afgörande kris står för dörren, och det har också varit i omlopp åtskilliga rykten om en ministörförändring, hvilka rykten sattes i förbindelse med berättelser om, att furst Carlos Auersperg blifvit kallad till Wien med anledning af en ny ministörs bildande. Sätter man emellertid sin lit till meddelandena från de officiösa kretsarne, äro dessa rykten öfverdrifna, och hela saken reducerar sig till, att visserligen. inom ministeren skiljaktiga åsigter med hänsyn till czekiska frågan finnas, men att dessa på intet sätt ledt till en så afgörande differens, att en förändring af kabinettet deraf skulle bli en följd. Å ena sidan stå rikskansleren, ministerpresidenten, grefve Taaffe, och ministern Berger, hvilka hysa den åsigten, att man ovilkorligt måste göra något i czekiska frågan, till ochmed om derigenom den tyska majoriteten vid böhmiska landtdagen skulle något förminskas, och å andra sidan fasthålla ministrarne Giskra, Herbst och Hasner vid okränkbarheten af den bestående författningen och vilja icke veta af några förhandlingar med czekerna förrän dessa erkännt författningen. Att dessa meningsskiljaktigheter icke förorsakat en större splittring inom kabinettet, beror väsentligast derpå, att äfven såväl rikskansleren som grefve Taaffe och hr Berper till principen önska upprätthållandet af författningen, och att striden således egentligen rör sig om några administrativa förändringar, hvilka icke äro af den vigt, att de kunna gifva anledning till en ministerkris. Ehuru denna officiösa tolkning af situationens beskaffenhet i Wien låter lugnande nog, är det dock klart, att den på intet sätt uteNRO mr — Et DA tj rf SRA ch IMmHs HM Fr At oc mv WAETAA 4 DRA