Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 3

mottaga böneskrifter från dem som hoppades på hennes bistånd, liksom för att bespara både dem-och sig sjelf onyttig smärta, och tycktes blifva alldeles likgiltig för alla allmänna angelägenheter. Hon talade knaäppast med någon, upptylde mekaniskt sina å pligter vid hotvet, och tycktes hafva vändt allt sitt hopp och sin lit till bönen. Hennes tyske. biktfader blef hemskickad och en jesuit gvafs henne i hans ställe, men hon satte sig 2) deremot. För den yttre verlden tycktes non blott vara en tyst, uttröttad främling, som envisades att föra ett slags klosterligt efnadssätt. Men de som kände henne bättre och bland dessa få var hugenotten Pare — visste att hennes hjerta brustit den dag då hon, nyss blifven moder, icke lyckats vinna lessa båda till döden förvunna lif och befria sin make från hans slafveri under blodtörstiga rådgifvare. Att bedja för honom var allt som äterstod henne — och oförtröttade fortforo dessa böner. Sedan hans helsa af.agit, hade hon varit lika outtröttlig i sina omsorger om honom och tycktes. ej hafva let minsta intresse utom sjukrummet. Konungen af Navarra, på hvars bistånd Berepger också räknade, hade hela tiden örsmäktat i Catharina af Medicis träldom, ch var na mera maktlös än någonsin, inrecklad i Alencons sammansvärjning och fänglad i Vincennes. Och sålunda, ju mer Berenger fick veta om tillståndet vid hofvet, desto hopplöare syntes hans sak, tills han slutligen börade tro att den enda utsigten till framgång åg i Philips plan att förmå hugenotterna utt storma klostret. (Forts.)