Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 3

ned min hofmästare öfverlägga om vi böra oehålla eller afskeda honom. Om jag blott kunde få träffa konungen och få resa från Parisi suckade Berenger. Och Walsiogham, ehuru ovillig att ännu nera bedröfva ynglingen, kunde ej undgå att åta honom veta huru nästan hopplöst det var att tänka på företräde hos. konungen. Allt som unge Ribaumont blef bättre, förämrades konungens tillstånd; Walsingham jelf fick endast ytterst sällan nalkas konunven, och då bevakades båda af så många spejande ögoh och öron, att ingenting kunde sägas; och mellan hvarje audiens tyckte sig ambassadören se hura sjukdomen gjorde framsteg. Berenger hade räknat på den unga drottvingens inflytande, då hon egentligen hade wvägabragt hans förening med Eustacie, men nan sade honom att detta hopp var fåfängt. Under första året af sitt äktenskap hade hon noppats att kunna vinna sin makes förtro; nde och intaga sin rätta plats vid hofvetnen hon var för svag att strida med Cathaina af Medicis och hade efter någon id lldeles afstått från hvarje försök dertill. Ännu vid Bartolomei-blodbadet hade hon vågat bedja om nåd för de olycklige och rerkligen räddat både prinsen af Conde och Henrik af Navarra; hennes fader, den gode Maximilian af Österrike, hade i de starkaste ordalag skrifvit till Karl IX för att uttrycka in afsky för detta mördande. Sex veckor enare, den första timman efter hennes förta och enda barns födelse, hade hon hos sin nake bönfallit om nåd för två hugenotter, om lefvande fallit i sina fienders händer; nen då han antingen. icke. ville eller icke unde villfara hennes begäran, hade-hon sjunit tillsammans, så att säga, och försökte udrig mera-resa sig, Hon upphörde att