Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 2

Domprosten Linders föreläsning. Domprosten professor Linder höll i går afton i Vetenskapsakademiens hörsal sin utlofvade föreläsning inför en åhörarekrets, uppgående till omkring 300-personer. Talaren började med att tillkännagifva sin afsigt vara att framställa några drag ur det antika Greklands familjelif. Det gamla Grekland har, yttrade han, lemnat sådana spår af hög kultur, att man än. i dag gerna går tillbaka till denna -källa, att icke endast vetenskapen och konsten, utan äfven industrien söka sig tillbaka till denna tid. Och likväl gick denna herrliga kultur under, och hvarför? Till besvarande af denna fråga, sade talaren, vilja vi. fråga oss:. huru. såg det ut i detta folkets hjerta? Han ville i några korta drag söka gifva en skildring af det gamla Greklands-fämiljelif och särskilt af den grekiska qvinnan. Talaren utbad sig,innan han öfvergick till. det egentliga ämnet för sin framställning, ett välvilligt öfverseende af sina åhörare, dervid.han särskilt betonade att hans vistande för närvarande i hufvudstaden hade ett helt annat ändamål än denna föreläsning, hvarföre han åt förberedelserna till densamma endast kunnat egna några få lediga stunder, men. att .han med glädje egnat dessa, då det gällde att lemna en tacksamhetsgärd åt minnet af en vän, en man, som. gjort sig så högt förtjent om fosterlandet. Talaren lemnade dermed en antydan om det välgörande syftet med de föreläsningar, som komma att hållas och af hvilka denna var den första, Efter denna inledning öfvergick talaren till ämnet. Han ville, efter en kort antydan om lynnet och karakteren hos det gamla Greklands folk, gifva en skildring af den grekiska qvinnans uppfostran, hennes ställnirg till samhället och familjen samt slutligen i korthet besvara frågan om orsaken till den grekiska kultarens undergåvg. Den tidrymd, som skildringen omfattade var sjelfva den orekiska blomstringsperioden. Statens dominerande betydelse var ett förherskande drag i den grekiska kulturen, och för staten måste allt enskilt gifva vika, individens sjelfbestämningsrätt ignorerades helt och hållet. Talaen vidrörde de särskilda grekiska stammarnas förmåga att hvar för sig utveckla en sjelfständig kulturrigtning. Eolerna och qvinans ställning hos dem vidrördes af talaren enlast flyktigt, hvaremot han egentligen uppehöll ig med förhållandena i Sparta och Athen. I Sparta var staten allt; individen intet. Um rågonsin den gamla satsen: menniskan är ett sent. begrepp,i historien, egt tillämpning, så rar det i Sparta. Ett inneboende krigiskt lement gjorde sig der fullständigt gällande, ler fanns ej annat än krigare, krigarebustrur ch krigarebarn. Alla voro de statsmedlemnar, familjer funnos ej, endast plantskolor ör medborgare; i stället för hushåll fanns är blott logementer i en enda stor kasern. Aedborgerligheten i Sparta ställde laglydnaen högre än allt annat; staten var för sparanen allt. Så var förhållandet ej i Athen; er logerade man i staten, men lefde i priatlifvet Det offentliga lifvet varlikväl det nda, åt hvilket det anstod-en man att egna n förmåga. Staten vårdade sig der om qvinan endast i sammanhang med mannens ställing och rättigheter. Athen och Sparta beaktades såsom motsatser til hverandra, varom ock Demostratos yttrande: Sparta aren är bättre som medborgare, Athena