Aftonbladet – 13 oktober 1869, sida 3

med öppna, intelligenta och vilvilliga ansig. ten. Man känner sig der i en omgifning der det är godt att lefva. Mitt uppehåll der blef dock nu endas mycket kort, då jag snart skulle komma till baka, och jag begaf mig öfver Sundet til Sverge. Detta namnkunniga sund mellan Kjöbenhavn och Malmö är ungefär lika bredt son Pas de Calais, men hafvet känner ej de vårt galliska sunds våldsamma lynne. Dej har ej dessa förfärliga strömmar och motströmmar som från Nordsjön och Kanaler oupphörligt rusa mot hvarandra. Jag ha fyra gånger farit fram och tillbaka öfver Öresund, och alla gångerna har det legat lugnt och strålande som en vacker insj Den första svenska provinsen Skåne liknar mycket mera Danmark än det öfriga Sverge Man höll der just på att sluta skörden. Klimatet är ej strängt på dessa sädesrika slätter. I östra delen af Skåne erinrar namnet Cimbrishamn om de gamla cimbrerna, gallernas bröder, som en gång bebott Sverge och sannolikt äfven Norge, liksom Danmark, och hvilka jag tror der lemnat talrika spår efter Sh Några mil ut i hafvet, sydost om Cimbrishamn, ligger ön Bornholm, fordom Borgundarholm, det vill säga burgundernas ö, ett af hemvisten för detta germaniska folk som jemte frankerna bosatt sig i vårt Gallien. Den första stationen norr om Malmö på vägen till Stockholm är universitetsstaden Lund, en af härdarne för den skandinaviska rörelsen, märkvärdig för sin vackra domkyrka från 13:e seklet, hvars krypta är värdig att ställas vid sidan af Chartres, för sitt stora och rika bibliotek och sina paleontologiska och arkeologiska samlingar. Det är hemvist för vetenskapens Nestor i norden, professor Nilsson, hvars utmärkta arbete öfver Skandinaviens ur-invånare nyligen, till stor fromma för den europeiska vetenskapen, olifvit öfversatt på franska. Så snart man satt foten i de skandinaviska länderna träffar man på en egenhet, som ju ngre man kommer mot norr blir alltmera rkbar: språket blir klangfuallare än i de m tyska länderna; det är mindre sammandraget, det har bibehållit flera vokaler. Man behölver i detta alseende endast läsa de på banstationerna målade namnen på städer och byar, dessa vackra namn: Dylta, Arboga, Nora, Moheda, Alfvesta. Man känner sig ej längre vara i den moderna tyska verlden, utan i en gammal och primitiv verld. Den, som studerat folkens ursprung, känner sig liksom förflyttad till vår races gemensamma vagga, till grannskapet med det gamla Aryase folket i Indien och Bactriana. När man från Skåne kommer in i Göta land, gotarnas gamla hemland, förändras traktens utseende. De odlade fälten bli mer sällsynta, skogarna, hedarna, sjöarna inkräkta alltmer på landskapet, det pittoreska vinner på bördighetens bekostnad, det pittoreska sjelf minskas derefter af enformigheten. den omvexlande vegetationen följer en oupphörlig sträcka af tall-, granoch björkskogar samt stora sumpiga hedsträckor, motsvarande Irlands moras. De stora sjöytorna lifva alltemellanåt landskapet ända tills an komsten till Jönköping aftvingar er ett ut rop af beundran vid anblicken af den ståtliga sjön Vettern, hvilken är så stor att ni ej ser den andra stranden vid horisonten och att ni tror er åter stå framför oceanen. Sedan man lemnat Vetterns sköna stränder, börja tallarna, granarna, björkarna och ljunghedarna på nytt och fortfara i sträckor af många, många mil, ej engelska mil, utan mil om sju kilometer. Man tror sig ha sagt farväl åt all mindre nordlig vegetation och nästan åt all odling. Det är derför med en angenäm öfverraskning man plötsligt återfinner en bördig jord, med en rik svartmylla, samt vår galliska ek, alar med en frisk grönska och nordens kraftiga lönnar. Man beinner sig i hjertat ar Sverge, det land som le egentligen så kallade svenskarnas vackra och rena folkstam, Taciti Svioner, redau unler den kristna tidräkningens första århunIraden bebodde, och man är snart i Stocknolm. Det första intryck, som Btockholm och less omgifningar göra på den resande som inder sommaren besöker dem, är en förvåing, som visserligen icke är en sviken förväntad. Namnet på denna nordens hufvudtad väcker hos 0ss, mellersta eller södra Zuropas inbyggare, tanken på någonting trängt och hårdt. Vi tänka vå de långa rintrarna, de långa nätterna, familjernå Som äsa bibeln vid spiseln under det af snö nedyngda taket. Och vi finna en förtjusande tad, med saftig grönska och blommor och tora väldiga ekar vid sjöstränderna, och ett lädtigt, i det fria lefvande folk, som slagit ig ned långt ut bland skogarna och på strä lerna af de blå, af ljus öfverströmmade sjöurna. Det kommer deraf att nordens somrar, om in korta, äro herrliga och att, ju Smera lifret under de trefjerdedelarne af året är underryckt, desto kraftigare och rikare utvecklar let sig och blomstrar under de tre månalerna då solen knappt går ned och då vegeionen växer så att man kan se det. Man efver dubbelt och tredubbelt under denna wrstid. Denna befolkning, som i botten stänligt är ung och allsicke sorgsen, intar under lenna årstid ett förråd at glädtighet för rela det öfriga året. När man sett Stockholm; kan man ej längre säga, att Edinburg till det egendomliga i sitt äge och det pittoreska i sin fysionomi är utan rival i occidenten. Vidsträckt och storirtad, med en jemförelsevis liten befolkning knappt 140,000 invånare), som med lätthet år rum på en stor yta, förändrar Stockholms utseende för hvart steg man tar. Dess hafsoch insjövikar, som intränga i hjertat vf staden, dess större och mindre öar, dess ned hus och trädgårdar krönta bergkullar, söra det till en stad som står alldeles ensam sitt slag, Det finns få utsigter som kunna emföras med dem från Mosebacke, en höjd varifrån man med en enda blick omfattar iwela staden och dess omgifningar, och det n allmän promenadplats, som liknar erk vida mer af naturen än at dan Hlataoe om Kn