Aftonbladet – 11 oktober 1869, sida 3

hjelmbuskar på sina hufvuden, hvart par förda vid tygela af en tjenare, och bakom hästarne en vagn som såg ut som en uppoch nedvänd urna, med en försilfrad krona på toppen, medan sjelfva vagnen refflad, som en melon, var randad i svart med silfver och hvitt med svarta figurer; hvita ee broderade med hvitt och silfver, laddrade för fönstren. Fyra lakejer i dessa samma skatornas färger, stodo bakpå vagen och ridknektar följde efter. Då de främsta ryttarne kommo fram till gruppen under men, stannade en af dem och sade helt muntert: s Har här stått ett envig? Är det slut med honom? Hvar är den andre? Ionan Guibert hunnit svara, drogos gardinerna åt sidan, Mö, GE stannade, ett frum. ;immershnfvud visade sig, och en qvinlig stämma utropade förskräckt: Håll, håll! Hör hit, ni som bär våra förver —— hvad står på? Är min broder här? År han sårad? Det är ingen sårad, min fru, sade Guibert, framknuffad af sina engelska kamrater; det är baron Ribaumont, som är sjuk, och — ah! här öv monsieur Philippe. Ty Philip, som såg en tätsvart slöja dravas bort från det skönaste fruntimmersansigte han i sitt lif sett, steg fram med hatten i handen, just som den sköna damen utropade; å Baron Ribaumont! Kan det vara sannt? Hvad betyder detta? Hvad felas honom? Det är hans sår, min fru, sade Philip, som brutit upp och han har nästan fallit af hästen af vanmakt. Ack, för bonom hit, lägg honom i vagpen, vi vilja hafva den lyckan och äran att föra honom med 0ssp, ropade damen, och ptap att bry sig om att vägen var våt och