Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 3

Ci Ja I detaljerna en mera utpräglad folklig färg. VY gifvenhet för minnet af det förflutna uttalad i det vackra stycke, som börjar sålunda: I Rosenlund under Sagas Häl, : der gjemmes hellige Minder,, 0. 8. V. med den betecknande slutversen: Vi vandre da til den klare Ström i Sagas fredede Rige, vort Nordens lyseste Fremtidsdröm vil der af Bölgerne stige. Thi Odins ZEt har intet Veeld, der mere lifligt kveger, end dette Haab for Nordens Held, som bor i Mindets Böger.. Det andra kännemärket, att Velhaven ännu icke befinner sig på den utprägladt realistiska ståndpunkt, som senare författare ha intagit, ligger deri, att han till och med i den nationella poesi, om hvilken fråga närmast är, blott temligen sparsamt begagnar det folkliga språkstoffet. Här må man komma ihåg, att det först var år 1850, som detta genom utgifoingen af Ivar Aasens: Ordbog over det norske Folkesprog blef. lätt tillgängligt. Velhaven hade endast ytterst litet rest i Norge och hade derföre nästan all sin kunskap om folkets sätt att tänka och tala ur andra hand, nemligen ur den af Asbjörnsen meddelade sagooch Eventyr-poesien. När nu härtill kommer, att han sällan eller så godt som alldeles icke behandlat ämnen af den art, som mest inbjuda till rikliga lån från dialekten, nemligen antingen de idylliska eller de mera mot det komiska lutande, kan man förstå, huru det kom sig, att den folkliga prägeln i hans skaldskap mera var att tillskrifva en sträfvan efter en viss nationel grundton än ett medvetet användande af karakteristiska språkelementer, hvilka äfven kunde gifva Det var detta hans samtid fordrade; åtminstone var intelligensen ännu icke mogen för en mera utpräglad folklighet. Denna nationella romantik har haft sin betydelse i den norska litteraturen. Den blef aldrig synnerligen populär hos massan; men den var en god förberedelse till det steg, som derpå skulle gå i riktningen till realism — en realism, som föröfrigt knappt ännu bar nått i. sin yttersta gräns — den var en god förberedelse både för de författare, som skulle et! terträda den, och tillika för den läsande all1 mänheten. Det nämdes härofvan, att Synnöve : Solbakken lika mycket måste sägas tillhöra t den Velbaven-Asbjörnsenska perioden som j! den Björnson-Ibsenska. De finnas ännu, som i ! den nationella romantiken se folklighetens : mest fulländade inkarnation inom litteraturen, : och som t. ex. betrakta Synnöve Solbakkenp 4 såsom Björnsons bästa arbete. De mena, att! den sträfvan efter skarpare karakteristik, efter större natursanning, som sedermera har gjort sig gällande — hos honom och andra — i skildringen af det nationella i foiklif och historia, är ett afsteg från den goda smakens fordringar. Att döma i denna tvist skulle föra oss för långt; hvad det gäller att taga vara på är, att Velhavens poesi icke är det sista ordet i den nationella litteraturen, men att den ändock är ett ord af stor betydelse, genomandadt af en smakfullhet och ett skönhetssinne, som till en viss grad gör bristen på skarp karakteristik mindre märkbar. Velbavens betydelse för hans samtid såsom smakdomare. Här har han spelat en roll, som kanske har haft en större och mera in. gripande betydelse, än fallet har varit med hans poetiska produktioner. Såsom vi ha sett, hade nemligen i denna eftertanken en så stor plats, att det på förband måste bli klart, att en så danad ande skulle, när omständigheterna fogade sig så, kunna uträtta 1 1 1 E I rk r k S t I Det återstår pu att försöka bestämmals Ir t E r I t fc d e tot, såsom smakregulator i ett litet litteji mMyunr. Så var också i sjelfva verket In ratursamhäle. .. boten att ådagaläggah bändelsen. Men sväng. nonde är afh Velhavens -betydelse i detta ms... en så egen art, emedati hans regleranes kriticerande verksamhet långt mera framträdde genom. personlig inverkan ätt genom någon vidsträckt författareverksamhet. Utrustad med en alldeles ovanlig förmåga att iö! det-personliga umgänget göra ett väckande ti inflytande gällande på den krets, som drogsh till honom af sympati med den ståndpunkt, han från första början hade intagit, stälde ban sig, såsom vi redan ha sett, i bestämd opposition mot den fordna smakriktningen och eu förhöll sig lika skeptiskt till det nya, som5Si skulle efterträda bonom och hans tid. Oppojet itionen mot det äldre framträdde, såsom sagdt nt är, i det kritiska angreppet: Henprik. Werja gelands Digtekunst og Polemik, ett arbete, at hvars kritiska metod ännu är ytterst doktrije när. Sim ovilja mot det nya, hvilket för omjhe kring ett årtionde sedan bröt fram i littera-m turen, fick han intet tillfälle att framställa u med någon utförlig motivering; det enda lde ställe, der den kommer till utbrott — likväl lfä blott genom några allmänna, löst framkastade D ord — är i Epistel til en uerfaren Digter illa diktsamlingen af år 1860. Och under den lsk långa mellanliggande tiden var det blott säl-kq lan, som han genom direkt estetisk kritik re försökte inverka på den större allmänheten.lga Ett af hans få försök i denna riktning, bro-at schyren Antydninger til et forbedret Psalmear verk for den norske Kirke (1840) Jedde, så vidt man kan se, icke till någonting annat än att bringa honom i polemik med pastor W. A. Wexels, som i en mycket teologisk so ton förebrådde Velhaven att fan hade vågat di förgripa sig på den gamla psalmpoesien med vis dess judaiserande hämdoch vedergällnings-er begrepp och dess mången gång smaklösa språkbehandling. en Det mest varaktiga resultatet af sin konstsi åsigt har Velhaven utan tvifvel nedlagt i sina bv särskilda större och mindre litteraturhistoriska 2? bilder af Peder Dass, Ludvig Holberg -ochlyp Claus Frimann samt boken Evald og delpu norske Digtere.. Om de resultater, till hvilka han här kommit, kanske i vissa punkter jtry anna tårfva en revision. är det dock aäatmin! 5: kb och V d