Aftonbladet – 8 oktober 1869, sida 3

ätt med hvem jag talar, tillade han förrirrad. Ni, min herre...n Jag är hennes man, vigd vid sju års åller, vigseln förnyad för ett år sedan. Det var han, som ni kallar Nid-de-Merle, som örsåtligt öfverföll mig och trodde sig hafva lödat mig. En trogen tjenare räddade mitt if, men jag har legat sjuk i England tills wu, då henves bref till fin moder, förde mig ill La Sablerie, att... att finna detta. O, min verre, bat förbarmande med mig! Säg mig om ni vet någonting om henne, eller om ni an återgifva mig mitt barn! De fader: och moderlösa jag kunnat rädda, äro, gossarne här hos fosterföräldrar, och flickorna hos de goda nunnorna i Lugon, sade presten med en biick af oändligt medidande. Skulle pi kunva igenkänna barnet?, Jag skulle det — jag måste det, sade Berenger. Men det är en flicka. Ack, att hon vore här! Men ni, ni, min herre, nivet mera än dessa bönder. Är det intet hopp om — om att hon sjelf... Ack, jag fruktar att jag ej kan gifva er någon tröst, sade presten, -men jag vill säga er allt hvad jag vet, Dock vill jag gerna att ni först skulle äta, hvila och torka era kläder. Huru kan jag det? stammade han, men sjönk dock ned i en stol, och presten började berätta: Ni vet kanske, min herre, att den stackars baronessan flydde från sina vänner och kastade sig i hugenotternas armar. Hvarje spår var förloradt och ingen anade hvar hon var. Men vid en fest som gafs af borgmästaren i Lugon förekom något slags bakverk, som af några andliga herrar igenkändes såsom egendomligt för klostret Bellaise, der hon blifvit uppfostrad, Borgmästaren hade fått dem från sin vän, fogden La Grosse, som