Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 3

ra Isende och anspråkslösa bjelpsamhet, förvärf at )Vade honom många vänner. På sina kam ja rater utöfvade han nästan omedvetet ett stor ;inflytande. De rådförde sig gerna med ho le nom och de ångrade aldrig att de följde han id) råd. 1 Han hade mycket tidigt kommit ut is ) verlden. Föräldrahemmet hade han reda som barn måst lemna. Vid 12 års ålder had hans mor dött, och fadren, som bedref ei r betydande affärsrörelse i en af det mellerst: t ) Sverges kuststäder, och som insåg att har n. jej hade tid egna sig åt sonens uppfostran It anförtrodde honom åt en professor i Rostock .Isom der hade inrättat en mycket ansedd uppf fostringsanstalt. Efter sju års vistelse der återkom A. til sitt hem. Dagen derpå frågade fadern om han ville egna sig åt handel. Då svaret ble T nekande, frågade fadern: vill du då fortelsätta dina studier? och då svaret derpå blel jakande, gingo endast några veckor om til dess A. begaf sig till Lund. Dessförinnan hade fadern, såsom det anstod en ordentlig affärsman, redogjort för sonens mödernearf hvaraf räntan rikligt räckte till för dennes lefnadskostnad. Då de skildes åt sade fadern: Jag vill hoppas att du icke lefver öfver dina tillgångar; men jag ber dig undvika skuldsättning. Anlita då hellre mig. Du är ju min enda arfvinge Far och son brefvexlade endast då den senare begärde och den förre remitterade penningar. Den ende med hvilken A. förtroligare korresponderade var hans gamle lärare i Rostock och denne var håns faderlige rådgifvare. A. tog snart stora studentexamen som det då hette, med vackra votyg, deröfver den gamle läraren blef mycket glad; men på faIdern hade underrättelsen ingen annan synbar I verkan än den, att då på brefven förr haac Istått H. Hr A., så stod der sedan StudeIranden H. Hr A. Han indelade sin tid noggrannt: läste alltid vissa timmar dagligen, då ingen fick störa honom, promenerade på vissa tider, bebodde Itvå väl möblerade rum, hvilket den tiden var temligen ovanligt för en student, egde en ganska god boksamling, som ständigt tillökades, alltid med urskilving, och var visst icke någon stylit, men aldrig lössläppt, som så många af oss andra. Hvarje år vid jultiden reste han hem till fadern, men sommarferierna tillbringade han vanligen i Rostock eller i Kjöbenhavp, hvilket den tiden var mycket ovanligt för en student, Afståndet mellan Kjöbenhavn och Lund var då vida längre, figurligt taladt, än nu mellan Lund och Paris. Många af Lundaprofessorerna hade aldrig besökt Danmarks hufvudstad, utan nöjt sig med, att, då luften var klar, från Helgonabacken se tornspirorna hin sidan sundet, som det tiden var ett stort — haf, och ganska äfventyrlige att i de bräckliga segelbåtarne öfverfara. För occ studenter var A., som ofta hade besökt båav. Tyskland och Danmark, en mycket berest man. tå Hvad A— skulle blifva, hvuen bana han skulle välja, omtalade han för inger: Vil trodde att han läste på graden eller pa kansliexamen och ville taga höga betyg. Men när vi trängde på honom med frågor om hans framtidsplaner, så blef svaret alltid detsamma: Jag kan omöjligt utgrunda till hvad jag egentligen duger. Jag kan icke erinra mig hafva känt någon som i högre grad än A—I: misstrodde och ringaktade sin egen förmåga. ! Han undvek alla dispyter; men var en säker rådgifvare för sina vänner, utjemnade många missförhållanden för dem, och skötte de upp1 drag, som hans Jandsmanskap (cnationen)e lemnade honom, med stor skicklighet. En-j1 dast vär det gällde honom sjelf var han yt-l1 terligt tveksam. l Han hade tillbringat sex år vid akademien, 1 och började betraktas som öfverliggare,, då lf ban en dag vid höstterminens början upp-ls f l Å 1 Y I S ARR I ME Kn I I vaktade den gamle, vördnadsvärde, men mycket originelle jurisprofessorn Holmbergson. — ;Jag har — sade A, tveksamt — ärnat bli jurist och ville örmjukast fråga om och när br professorn vill tillåta mig en tentamen i de tre första balkarne? Men — inföll Holmbergson — herrn har ju inte, såvidt jag vet, bivistat mina föreläsningar ? C Nej — svarade A. — likvisst har jag läst la hr professorns kollegier, af hvilka jag egerd en ganska god samling, och derigenom trorjr jag mig ha vunnit mycken tid. l Nå, hör man på bara! En student, som(c ir rädd om tiden; det är rart, skall jag säga: — inföll Holmbergson ej så litet törvånad.s Annars är det vanligt, att man mest slösar r ned tiden, då den eger högsta värdet, till-1 ade han vänligt. En paus uppstod. Holm-la oergson satt en stund begrundande och strök e sitt yfviga gråa skägg. — Nåväl! sitt nerln ler i soffan. Herrn intresserar mig — sadeln Holmbergson vänligt — och jag har lust attld n stund pröfva hvad herrn går för. Men lö ärk väl, att det nu bara blir en liten för-t nning, ingen tentamen, ty dertill är herrnla 1 icke beredd, och icke heller i tur ännuls på länge Efter en timmes törlopp under v rågor och svar, tvärtystnade Holmbergsona ter, tog sig i det yfviga skägget, log vän-li igt och frågade: Hvarföre har herrn lästin ilosofi också? u Emedan — svarade ÅA. — jag har ansett h utt filosofien eger mycket nära samband med ir oridiken. n Ja det var rätt tänkt, inföll Holmbergll on. Herrn tyckes icke betrakta det juriiska studiet lott sv ett yrke. Förhöret ortgick, derunder Holmbergson blef allt mera ifvad. Andtligen slog klockan tva. Nå jag an säga! Så länge herrn bar uppehallit vig. Men vi ha ju också redan kommit ettA sodt stycke in i handelsbalken, och det varify u blott till tentamen i de tre första bal-vi arne som herrn ville anmäla sig? Herrn ar ju läst mycket längre, märker jag. Säg llä nig pu rent ut hur långt har herrn läst på ltr gen hand — kanske durkat igenom hela ;verges rikes lag? äl Ja — det är verkligen förhållandeto — varade A. under en viss förlägenhet — ty lg ag har föreställt mig att den bör läsas i tt sammanhang om man skall kunna in-di ränga i den och få en klar öfverblick af len. — Herre — sade Holmbergson lifligt ) oc — det tycker jag om: det vittnar om både fö raft och sjelfständighet. Meö vet herrnV varföre ett så omfattande studium alldeles k: 2 eocen hand icke haft till fölid att det nn lea lll-Horfol