Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 2

kom in. Här, gode fader, äro några resande, som gått vilse. Eh! Skeppsbrutna, godt folk, eller vilseledda af dimman? En stor skärm stod framför elden och derifrån framträdde en gammal man med värdigt och vänligt utseende, klädd i en långskörtad kaftan. Hans hvita hår föll långt ned på skuldrorna och hans af hafsvinden och solen brynta anlete tydde på god helsa och godt lynne. Välkomna, mina vänner, sade han. Lotvad vare Sankt Julianus, som i säkerhet fört er hit. I ären våta af regnet. Kommen straxt fram till elden. Då de trädde fram i rummet och i ljuset från elden och från den Simpla jernlampa, vid hvars sken den gamle läste, och han såg de raknade plymerna, värjorna och öfriga tillbehör, som den tiden utmärkte ön aldelsmans drägt, tillade han: Ären I skeppsbrutne, mina herrar? Vi skola göra vårt bästa så långt vårt ringa hus förmår, för att mottaga er om I viljen blifva här öfver natten. Men då de båda ynglingarne framstammade en tacksägelse och aftogo sina genomvåta hattar, så att den gode presten fick se Berengers dödsbleka ansigte med det djupa ärret, utbrast han: . Monsieur borde genast gå tillsängs, Han har tydligen nyss tillfrisknat efter ett svårt sår. Den här vägen, min herre; Jolitte skall koka litet varm tisane åt er. Vänta, min herre, sade Berenger mycket långsamt och med en af trötthet ihålig stämma; man säger att ni skall kunna gifva mig någon underrättelse om mitt barn. Låt mig höra. (Forts. följer.)