Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 2

huruvida det ofullständiga dopet kunde vara nog för att hindra lilla Berengere att blifva en af dessa illvilliga, förledande anslag, hvarmed blandade sig tanken på huruledes kapten Hobbs följande morgon skulle finna deras liflösa kroppar på stranden, och på huru bittert sir Marmaduke skulle sörja sin enda son. Slutligen spratt han till vid ett doft, underligt ljud, som genomträngde dödstystnaden omkring dem, och vägvisaren besvarade det med ett jublande: Holå! Välsignad vare Vår Fru och fader Columbeau, nu äro vi räddadel Och på Philips häftiga frågor förklarade han, att ljudet kom från klockorna i Nissard, ty den gode presten lät alltid ringa deri hvarje dimmig afton för att förjaga alla onda andar och vägleda resande. Vägvisaren gick nu framåt med stora steg och klockijuden hördes allt närmare och tydligare till Philips stora belåtenhet. Befriad från all fruktan för öfvernaturliga väsenden, ansåg han sig numera blott behöfva frukta de påfviska presternas list och ränkor, hvilka prester för honom voro nästan lika fabelaktiga väsen, som stackars lilla Berengeres vålnad kunde vara för fiskaren. Atlantiska hafvets täta dimma hade alldeles genomdränkt deras kläder och slutit sig omkring dem, som en fast vägg, så att de nästan förlorade hvarandra ur sigte. Men hastigt skimrade genom dimman ett rödaktigt sken; ett fönster tycktes vara alldeles invid dem. Under högljudda tacksägelser till Vår Fru och Sankt Julianus, knackade vägvi på en dörr, som genast öppnade sig varmt, ljust, prydligt kök, der en välklädd, äldre bondqvinna utropade: sVälkomna, stackars vandrare! Kom in,