Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 2

vägvisaren haft att hålla sig till. Långsamt öfvergick den till ett tungt, tätt regn, och och på samma gång blef marken mera fast och jemp. Det var således lättare att gå på sanden, men der syntes också fragmenter af hafsväxter och snäckor, och man hörde, men kunde ej se den stigande flodens dofva brus. Skymningen sänkte sig och dimmorna tjocknade. Vägvisaren var tydligen orolig; ban slöt sig till Philip och började fråga något, som denne, hittills föraktligt döf för det språk, som talades omkring honom, hade mycket svårt att förstå. Slutligen fann han! att det var en fråga huru nära man var till Allhelgonadag, hvarpå följde en lika under-: lig fråga om den der herrns lilla barn var döpt eller ej. Ty på Allhelgonadag skulle odöpta barns vålnader hafva makt att stiga upp på sandbankarne i en vilseledande dimma, och locka vägfarande ned i hafvet. Och den stackars vägvisaren, blek och genomvåt at regnet, bedyrade att om han bara tänkt på detta, skulle han aldrig vågat sig ut, ty det grufliga mördandet måste hafva ökat dessa stackars små andars antal betydligt, och monsieur skulle utan tvifvel särskildt vara utsatt för att blifva bortlockad af en som stått honom så nära. Philip, halft uppskrämd af detta tal, kunde ej låta bli att gå fram till Berenger och underrättade honom om den nya fara som hotade; men han fick icke något särdeles tröstrikt svar. Döpt? Ja, du vet ju att den gamla bondqvionan döpte henne. JLemna mig i fred, säger jag. Jag skulle med glädje följa henne hvart hon kallade mig, den lilla oskyldiga engeln — och ju förr, ju hellre. Och han drog sig undan med en otålighet och sorgsenhet, så helt och hållet omöjlig att närma sig, så att Fhilip, stackars gosse, blef lemnad att ensam lösa sina tvifvel om