Aftonbladet – 30 september 1869, sida 3

ädliog, broder till hertigen af Mericour, Han bar lupit stor fara för att kunna komma hit med budskap från min kära och trogna husfru. Och icke ett ord deraf vilja dessa galna, fördömda skälmar låta mig höra. Berenger! Du här, min gosse! utbrast sir Marmaduke mera förvånad öfver detta än öfver något annat. Han rör honom! han håller hans hand! Kan ingen slita honom derifrån? skrek lady Tistlewood. Spinks skulle ej heller varit sen att lyda hennes befallning, om ej sir Marmaduke i detsamma svängt sig ur sadelnsch gått fram till fången, ännu alltjemt hårdt fasthållen af Spinoks på ena och Berenger på andra sidan. Släppen honom — båda två, dundrade riddaren. Talar han engelska? Tyst, hustru! Om gossen är förtrollad har det gjort honom godt, ty han ser ut som en ny menniska. Nå, son, hvad har din vän att säga? Han har blifvit röfvad och misshandlad af Montgomerys sjöröfvarband., sade Berenger, som öfversatte Mericours ord efter som de uttalades. Han flydde från hofvet för religionens skull; han mötte henne — min hustru (orden voro knappt begripliga, så darrade rösten) dold hos hugenotterna — han medför ett bref och ett vårdtecken från henne till min moder. Ha! Och du känner honom? Du vet att att han är den han ntgifver sig vara? Jag -såg honom vid hofvet. Jag känner honom väl. Fader, låt dessa skurkar upphöra med sina förolämpningar! Jag har ingenting hört ännu. Se här! Och Berenger framräckte hvad Mericour :lagt i hans hand: detta kan ni ej betvifla, möder. Hon har löstagit perlorna! Ah, den lilja elaka — sade: ladyn, då hon igenkände perlan: