Aftonbladet – 30 september 1869, sida 3

Lösen hopom genast, dundrade Berenger; Philip, en knif! Lucy, din sax! Jag gör min pligt,, morrade fiskalen. Alla landstrykare skola fasttagas och spöslitas på hennes nådes drottningens särskilda befallning. Huru skall jag ansvara för hans nåd riddaren, om jag lösgifver honom? Lymmel! utbrast Philip, du skulle icke vågat öfva sådant våld om min fader varit hemsna! Ser du icke att min broder känner honom? Med darrande händer hade Berenger emellertid ryckt till sig saxen, som hängde vid Lucys bälte och försökte nu afskära repen, medan han på franska ifrigt bad sin vän förlåta detta skamliga mottagande. Min herre,, lydde svaret kallt och främmande, om ni verkligen vet hvem jag är, beder och bönfallet jag att ni måtte föra mig till det slott, som eges af riddaren Tistefote, hvars gemål en gång var baronessa af Ribaumont. Min moder! Ack, min vän, min vän! Hvad är ert ärende?, ropade Berenger med en stämma, som darrade af hopp och fruktan och färdig att omfamna fransmannen. Men Mericour drog sig undun med förvåning och nästan med afsky. : År det verkligen vi, herr baron? Men nej, mitt budskap är icke till eder. Ett budskap — från henne — tala! stammade Berenger och sprang, som för att rycka det från honom, men den modige unge mannen korsade armarne öfver bröstet och petraktade harmset och föraktfullt gruppen ramför sig och svarade: : Mitt budskap är från henne, som tror sig rara enka, till modren till den make, som sr a anar ere Nu blott vid lif, utan Ck redan försedd med en ersättning för si dna förlust. ss za