Aftonbladet – 30 september 1869, sida 2

just hvad hans tankar voro om icke Cecily a dernäst Philip, som så snart han fåt tillåtelse att komma in i sin stytbroders rum egnat honom den trägnaste omsorg och lär att förstå det minsta, obetydligaste tecken a den sjuke. Be båda ynglingarne hade alltid varit de bästa vänner, alltsedan de som barr första gången råkade hvarandra, men aldrig hade dock denna vänskap varit innerligare än nu,-då barndomens yra lekar voro förb — då den ene var så svag, den andre så omtänksam; ty Philip tycktes i sin broder: sällskap alldeles hafva bortlagt sin bullrande munterhet. Och om Berenger icke öfvertygat någon annan om FEustacies trohet had han dock lärt Philip att betrakta henne son en fången dufva, suckande efter sin make oc! efter friheten. Philip hade sagt Lucy der helsosamma sanningen att vår moders tal äl cke att rätta sig efter. Du kan icke jemföras med Eustacie mer än en gammal grå skogsdufva med en fasan; och Berry vänta bara på att han skall bli frisk, för att gå och befria henne från alla hennes fiender,. Det var stödd på Philips arm som Berenger först vacklade omkring på den gröna bolispelsplanen, och det var Philip som höl tyglarne då han första gången vågade på lorc Walwyns sediga passgångare, sakta rida ut före den långa lindallen. Det var också Phi lip som afbröt Lucys förberedelser till flödervinbrygden, genom att rusa in i det stor: köket och flämtande utropa: Syster, kom ut! Jag har lockat honom ati rida strandvägen öfver hit, och han sitter nt alldeles uttröttad under det stora valnötträdet och de tre små fickoroaa ståjien rad och se på honom och gråta som små hafsjungfrar. Kom, säger jag! Lucy följde honom genast genom den djupa förstogan ut på borggärden, som beskuggades