Aftonbladet – 29 september 1869, sida 3

Goda vänners, sade han artigt, men med något af den adliga stoltheten qvar i tonen, jag beder er om tillgift. Jag skulle icke så utan alla omständigheter hafva inträdt här, om jag ej blifvit alldeles utom mig vid att genkäna en stämma och en melodi som insen annan än madame... Sitt ned, sade Noemi litet kallt, ty namet, Mericour ljöd förskräckligt i hugenotteras Öron; en uppriktig vän till denna ädla ru borde visst vara välkommen, helst om han commer i Guds namn. Sitt ned och ät, sade Gardon vida hjertigare, och förlåt oss vår brist på gästfrihet — men dessa tider ha lärt oss att vara förigtiga och i denna höga fru hafva vi en lyrbar skatt att vaka öfver. Hvila er här; y ni ser både trött och hungrig ut. Eustacie instämde i inbjudningen, ty hon örstod att han ej skulle sätta sig ned utan wennes tillåtelse, och då han derpå nedsjönk en stol, utbrast hon: Ah! min herre, pi är ju alldeles uppgifren af mattighet — men troligen kommer det sig också af hungern. Utan tvifvel, sade han; jag har icke itit i dag. : Ögonblickligen framsattes mat, och inom cort hade han hemtat sig. Då,sedan fönsteruckorna voro stängda och en i samma hus yoende hugenottisk familj lofvat herbergera ibbeen öfver natten, begynte han besvara Custacies oroliga frågor och fick af henne i stället, veta hvad som bragt henne i denna velägenhet. Det var då hon ihågkom att det var han, som mötte benne i palatset och på kusin Dianes bön, bar henne tillbaka till hoffrök1arnes rum. Det var den dagen som förde mig hit, sade han.