Aftonbladet – 28 september 1869, sida 3

en lefvande ifver att bistå den svage oc förtryckte. Men icke fanns vid tidpunkten af advokat ståndets reorganisation i Frankrike år 181 ett tillräckligt antal sakkunnige sakförari Derför och jemte stadgandet att de, som upp trädde vid domstolarne såsom advokate borde vara examinerade jurister, infördes de föreskrift, att vid de domstolar, der sådan ej vore att tillgå, skulle i stället dertill förordnas de s. k. avos, (skrifvare som bi trädde domstolarne samt parterne med utre dandet af hvarjehanda saker); och detta stad .gande gäller ännu i dag, och tillämpas gan iska ofta. Skulle här i Sverge ett sakförarestånd in. rättas, och skulle endast en lämplig plats vi I hvarje domstol beredas för dem, som erhålle I domstolarnes förordnande dertill, så skull Ispart dessa platser fyllas af både ärlige, skicklige och förståndige män. Dertill behöfde: icke ovilkorligen examinerade jurister. Sådans äro dessutom, utan föregången praktik alldeles otympliga till sakförare, och månger hederlig och förståndig bonde med erfarenhet har visat sig uppfylla sakförarekallet, ja tiilloch med riksdagsmannakallet vida bättre än mången jurist, som praktiserat flera år. och vida bättre, än mången professor juris, som ej gått i praktikens skola. Då man betänker, att Riksdagens beslut icke åsyftar eller innefattar något förbud för hvarje part att sjelf utföra sin talan och att hvarje person, som är känd att vara förståndig, kunnig och redlig, kunde erhålla domstolens tillstånd att antingen i allmänhet eller för särskildt fall få biträda vid rättegångars utförande, så ser jag icke det ringaste giltigt skäl för högsta domstolens åtgärd att afstyrka bifall till Riksdagens beslut. Säkert är, att de skäl som högsta domstolens pluralitet åberopat, icke ega någon grund i logiken eller befintliga förhållanden. ; De tvenne högsta domstolens ledamöter, som i frågan afgifvit ett särskildt votum, hafva erkänt nyttan och det snart sagdt oafvisliga behofvet af en sakförareklass; men de hafva ändock afstyrkt förslaget af farhåga derför, att på många ställen den genom domstolarnes bemyndigande rekommenderade sakförareklassen skulle uppblandas med sådana, ingenting mindre än kunnige och rättänkande män, som vid en. mängd, af.underdomstolarne ålandet vanligen framträda som sakförare. Detta skäl innefattar efter min tanke, en på förhand framkastad tillvitelse mot domstolarne; att de skulle handla emot lag, ty, efter lag, ega de icke tillåta sådane personer att vara sakförare. I öfrigt torde jag: för att ytterligare: vederlägga de sf högsta domstolen åberopade motiver äfvensom dess derpå grundade afstyrkande af K. M:ts nådiga bifall till Riksdagens beslut i frågan, böra åberopa de af mig utgifna,.i början at denna. kritik. omnämnde brochyrer, som fullständigare än här kan ega rum, utveckla ämnet. Då lagstiftningen och rättsskipningen i riket stå på en sådan ståndpunkt, som jag i nämnde brochyrer ådagalagt; då man nästan helt och hållet saknar personer, som kunna skrifva en fullständig, till. befintliga förhålanden lämplig lag, hvartill fordras icke blott kännedom om dessa förhållanden utan äfven att kunna tänka skarpt och rätt; hvarföre icke då begagna samma utväg, för att uppfostra och erhålla sådana personer, som man nvändt i det gamla Rom, i England och Frankrike. TI alla dessa länder har det vait advokater eller embetsmän, som förut sysselsatt sig med advokatyrket, de der skrifrit lagarne och författningarne, och de hafva ftast skrifvit dem väl. Huru äro de skrifoa lär i Sverge i senare tider? Stockholm den 24 September 1869. nn. Beckman. fa OAR Sälg sö sne NER