Aftonbladet – 28 september 1869, sida 3

1 ij personers egenskaper för ett sådant kallick na ) blott i den skicklighet som på grund af dom kstolens erfarenhet kunde bedömas, utan och w, i deras moralitet och pålitlighet. it) Detta skäl finner en hvar, som följer logi NI kens lagar, hafva bort verka icke för et af afslag å Riksdagens beslut, utan fastbellr kI för ett bifall dertill; Y Riksdagens beslut var grundadt just på behofvet och nödvänrs I digheten för folket att hafva tillgång till ?, I skickliga, ärliga och förståndiga män, som eJ I kunde biträda detsamma vid bevakandet af II dess af lagarne beroende rättigheter, och att tt li domstolens förordnande för dem hafva nå!-Igon säkerbet för deras skicklighet, ärlighet loch redbarhet; men nu har just det vitsZlord derom, som skulle innefattas i ett såI dant förordnande, fått tjena till motiv för ett 3 Jafstyrkande af hela saken. :15 kap. 2 rät8 tegångsbalken innehåller, att de, som för andra måge tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige män. Man eger alltså förutsätta, att domstolarne, om de fullgjorde sin skyldighet, icke skulle gifva förordnande att vara sakförare åt andra personer, än dem som voro sålunda qvalificerade. Genom domstolens förordnande för personer att vara sakförare skulle allmänheten således böra vinna just den fördel, som åsyftas med RiksDr a AN TRA rare förordnade personer, som icke voro förtjente att-dervid komma i åtanke; sådane, som :l voro okunniga, oförståndiga, oärliga, så vore tisådant domstolarnes fel, icke sakförare kallets, och ett sådant fall vore väl icke .I Värre, än det fall, som, Gud nås, stundom ;l inträffat, eller att olämpliga, -oskickliga perI soner förordnats till sembetsmän. Den ena Isom den andra ser man icke längre än till tänderna, och misstag -kansåledes vid ett I förordnande till. sakförare ega rum lika väl somvid utnämning af en embetsman; men len oduglig och oskicklig sakförare kan susI penderas eller afsättas, likasom den oduglige Teller oskicklige embetsmannen. Nyttan och behofvet af dugliga sakförare är emellertid Jallmänt erkändt och af tvenne högsta domIstolens herrar ledamöter förklaradt såsom oafvisligt. Allmänt klagas öfver bristen derpå både i hufvudstaden och i landsorten, och ändock: villman icke veta af några offentliga sakförare på den gränd, att om de dernande skulle erhålla en garanti för deras duglighet; skicklighet och ärlighet. Jag frågar en hvar, som vill se och kan tänka, om detta är rimligt. Det andra skälet består deruti, såsom orz den lyda, att en förmodan att inom alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf städse skulle finnas minst två män, som; af domstolärne kände, kunde förtjena ett sådant. dess omdöme och vara villige att ett slikt uppdrag sig åtaga, syntes icke böra såsom förslaget innebure, tagas till grund för ett ovilkorligt åläggande för domstolarne att meddela ett bemyndigande till sakförarekallet, på sätt förslaget innehåller. Såvida det ändamål, som ligger till. grund vinnas, måste det dock blifva ett ovilkorligt åliggande för hyarje domstol att utse minst tvenne sakförare, som biträda allmänheten med deras angelägenheter vid domstolen, åtminstone så snart lämpliga personer anmälde sig att dertill komma i åtanka. Blefve icke sådant ett ovilkorligt åliggande, så skulle mången domare, som fruktade en kontroll på sina domar eller på sitt handlingssätt, eller som ansåge den patriarkaliska styrelseprincipen vara lämpligare än den lagbundna, underlåta att utnämna några sakförare, för ligger i sakens natur, att, om ingen på orten funnes, som vore lämplig för ändamålet och som ville -mottaga förordnande uti ifrågavarande hänseende, med ett sådant förordnande komma att anstå intill dess lämpliga personer uppkomma, alldeles. som det går till då embeten stå vakanta i brist af sökande eller lämpliga personer att dertill förordna. Riksdagens beslut bestämmer icke någon tid, inom hvilken domstolens förordnande ovilkorligen skulle meddelas och uti en tillfällig saknad af tillgång till lämpliga personer att till sakförare utse, ligger således icke något verkligt skäl för afslag till Riksdagens beslut i ämnet. Det förråder dessutom föga kännedom om förhållandet i landsorten och ett misskännande af folkets duglighet, om man förmodar, att i hvarje härad eller åtminstone i hvarje domsaga icke minst tvenne personer skulle finnas, som voro så förståndige, ärlige och kunnige, att de voro för ändamålet lämplige, och som derjemte ville mottaga. uppdraget. Men om också för något tillfälle och för någon ort sådant skulle inträffa, så fiones det väl ej något rimligt skäl, hvarför hela landet i öfrigt skall lida deraf. I de allra flesta härader eller domsagor finnas bestämdt minst två och säkerligen ännu flera personer, som skulle med båtnad för allmänheten kunna utöfva sakförarekallet, och äfven om så icke för närvarande vore förhållandet, så skulle sådana snart uppstå, endast de befriades från sällskapet af den ohyra, som i många år fått ohejdadt grassera såsom sakförare inför rättvisans tribunal, folket till mycken. förlust och skada. Huru var förhållandet i Frankrike under 1789 -års revolution. Advokatyrket blef då fritt. Värre Slödder såg man väl aldrig någonstädes uppträda inför domstol, om icke möjligen här i landet. Napoleon, som hajade och. fruktåde advokaterna värre än vesten, nödgades dock af den kärnfulle och förståndige juristen Cambaceres att år 1810 :eorganisera advokatståndet såsom det lämpigaste medlet att tillförsäkra domstolarne illbörlig aktning och förtroende och att! rinna de för nämda ändamål oeftergifliga dagens beslut. Om domstolarne till sakfötill förordnades; allmänheten i deras förordför Riksdagens beslut i frågan skall kunna js att sålunda blifva deras kontroll-fris Det) rilkor, eller rättskaffenhet. ömhet. oeoennytta.