Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

protestanterna förlorade för mycket genom att lösrycka sig från kyrkan. De reformerta voro mindre och mindre hvad han i sin ungdoms glada förhoppningar tänkt sig skola få se dem; och nu på sin ålderdom var han en af sorger mer än af årnedböjd man — sorger lika mycket för religionens skull, som för personliga förluster. Han hade föga lust att göra proselyter, utan lånade hellre sin hand att uppbygga religionen öfverallt, der han fann dess hörnstenar lida af dessa oroliga tiders inverkan. För ögonblicket önskade han vida hellre hjelpa denna lilla nyckfulla, varmeren moder — som han ej kunde låta bli att betrakta med lika mycken tillgifvenhet som deltagande — att finna ett hem inom den kyrka hennes man tillhört, än att vinna henne för sitt eget parti. Och ganska visst skalle han aldrig tillåta henne inveckla sig i det borgerliga kriget, som hon nu var färdig att göra, utan att ens känna den lära, som allvarliga män föredragit framför troheten mot sin konung, ; Han kunde höra henne hviska till barnet: Nej, nej, min älskling, vi hafva ej fallit så djupt att vi behöfva begära vårt bröd hos främlingar. Att lefva på sina egna vasallers bekostnad hade ej synts henne mer än kräfva hvad som var hennes rätt, men att stå i förbindelse till dessa främmande hugenotter var henne outhärdligt, och England och hennes svärmoder, utan Berenger, var henne ytterligt motbjudande. Budskap från Blaise och Martin kommo och gingo. Det blef kändt att det hus i Challet, dit hon tänkt taga sin tillflykt, tilllika med närliggande hus på det nogaste blifvit genomsökt af den yngre chevalier Ribaumont tillsammans med guvernören. Det var tydligt att förräderi var å bane, och att blott den omständighet att hon nödgats qvarstanna i ruinen längre än som ämnadt var, räddat henne från fångenskap. Men äfven här kunde hon ej länge vara säker, och det var derför nödigt att hon så fort som möjligt företog resan derifrån. Dön plan, som syntes bönderna mest ut