Aftonbladet – 27 september 1869, sida 3

RM emot henne af en välbekant stämma, den bibliska helsningen : Frid vare med detta hus! Eh quoi? Mäster Isak — är det du? Kom in — välkommen i en lycklig stund — ah ! Den gamle presten, från hvars bredbrättade hatt och grå k:ppa regnet strömmade, trädde in åtföljd af en qvinna som stödde sig vid hans arm. Hon var från hufvud till fot insvept i en drypande våt kappa, och hennes fötter och smalben voro betäckta af dy och jord. : Här äro vi nu, mitt barn, sade presten ömt och hjertligt medan han nästan bar henne bort till Noemis länstol. Under ständiga utrop af: la pauvre! la pauvrette ! hjelpte Nomi den darrande kalla handen att öppna den våta kappan, och började i nya utrop af förundran och deltagande gifva loft åt sin förvåning vid åsypen af ett rosigt litet ansigte, varmt och godt insvept och omslutet af dessa trötta armar. Sel, sade den stackars vandrerskan, i det hon med ett svagt småleende såg upp på den gamle; hon sofver — hon är varm — hon har ej haft något ondt af kölden och regnet!, Kan ni herbergera oss? frågade Gardon bastigt; xhar ni rum för oss? Ja, ja; om ni vill sofva på golfvet härute skall jag genast låta den här lilla stackaren få min egen säng, sade Nobmi. Se der,, tillade hon och pekade på en koffert, der finner ni torra kläder — de ha varit min mans. Och der,, fortfor hon, och hjelpte med stark arm Eustacie upp från stolen, samt tog barnet ifrån henne, följ mig ditin för att värma dig och torka dina kläder. Alldeles uttröttad, nästan ur stånd att tala, blott medveten om att hon nu nått den hamn hon under de sista dagarne blifvit lofvad, lät Eustacie sig föras bort, utan att bry sig om hvarthän, tryggad af den vänliga stämma som tilltalade henne. Och då den beskedliga enkan kom tillbaka, var det blott för att i hast hemta en skål af den varma soppa hon förut tillagat, hvarjemte hon bad darden sjelf förse sig deraf, (Forts)