Aftonbladet – 21 september 1869, sida 3

Krönika. Göteborgspostens krönikeskrifvart slängar mot mig den beskyllningen , att jag förgiftar göteborgarnes lif med mina krönikor. Vore jag fransman så tog jag ett par sekundanter med mig och for med snälltåget till Göteborg, för att med värjspelseh S0ädera om min motståndare har hjertat på rätta stället. Men nu är jag blott en stockholmare och till på köpet den frommaste menniska som går i ett par skor. Derföre kan jag med lugh sätta inig her och sthåle åt hur ofördelaktigt en menniska visar sig när hon råkar i raseri öfver småsaker. Göteborgskåsören tycks också ba haft en dunkel aning om hvilken lustig figur man gör då man håller mycket väsen för ingenting och derför vill man bemantla sin vrede genom att oupphörligt kalla mig: Vän Richard ! Det låter bra, men påminner något starkt om Tartuffe: . oo . . Öch allt detta för ett halft dussin primadonnors skull! Ja, hela mitt brott består deri, att jag hyst ett och annat tvifvel om att den italienska operan i Göteborg är af så uteslutande prima qvalite som man vill hasunera ut; Och en så ringa orsak har gifvit vännen Viktor anledding till att slungå en förfärlig förkastelsedom, icke blott mot min ringa person, utan mot hela Stockholmspressen. Hvad gören I, män af pennan, deruppe i konstens hufvudstad? frågar primadonnornas riddare, och man tycker sig se hans tupå resa sig på ända af fasa då han svarar: Jo, I tigen ibjäl landets första scen och gören små försök att drifva ihjäl dess andra. Hu då! Ar det verkligen möjligt att Stock holms publicister äro så förtappade varelser? Om så är vill jag åtminstone räknas till undantagen; ty jag kan med fakta bevisa, att. man beskyllt mig för att tala alldeles förmycket om teatern, och sålunda kan jag inte gerna räknas med bland den förskräckliga ligan som vill tiga ihjäl landets första scen. Som en motsats till oss gemena Stockholmare framhåller hr Viktor publiken och kritiken i Gustaf Adolfs stad. Vi uppbjuda all vår förmåga för att un derstödja; för att hjelpa fram ett förstag som ärligt och uppriktigt afser att väcka och underhålla intresset icke blott för den lyriska, utan också för den svenska dramatiska konsten, säger hr Viktor och fortsätter helt blygsamt: meecenater, stora och små, offra icke obetydliga summor för detta ändamål, under det att tidningspressen så mildt och vänligt som möjligt omfattar det späda barnet och utan onödigt braskande, tyst men kraftigt verkar för konstens upprätthållande i vår stad. Hvilken afundsvärd ställning för konsten! Stora och små meecenater, omhulda den dyrbara telningen och pressen omfattar det späda barnet och verkar för dess väl utan onödigt braskande,. Ja, det finns icke en skymt af något braskande i denna förklariog, att man tyst men kroftigt verkar. för konsteos upprätthållande i Göteborg,. Man knappast märker att vännen Viktor ger sig. sjelf och de sina ett loford, så fint och elegant, men tillika kraftigt, förstår han att lägga sina ord. Och för att nu med ens slippa från polemiken så säger jag som en fransk författare då han en gång blef illa utmålad af en publicist: Ni har anfallit mig, men jäg bor för närvarande på landet och sköter om mina blommor. Då tycker jag om att vara i ro och derför ber jag er vara öfvertygad om att jag är förkrossad och tillintetgjord. Om några veckor kommer jag till staden och då skall jag ha den äran att sysselsätta mig med er, om ni så nödvändigt vill. Men påminn mig då om saken, ifall jag glömmer bort den. Jag bor visserligen inte på landet och har heller inga blommor att sköta om, men det finns så många saker af intresse att fästa sig vid, så att jag helst glömmer bort vännen Viktor för närvarande. Men han som har så lätt för att röra upp himmel och jord skall nog finna tillfälle att påminna mig om att han lefver. Alltid kommer jag någongång att nämna ordet Göteborg, och det behöfs icke mer förr än den nye Heimdal åter höjer sitt varningsrop: Nu vill han oss ondt igen, den oförsonlige fienden till vår sköna stad! I vår egen sköna hufvudstad är det vec kans teaternyhet som mest sysselsatt de af invånarne som följa med sin tid. I torsdags stod Mäster Fröjd på affichen och publiken strömmade till teatern i hopp att få något mästerligt att fröjda sig åt. Också jag skyndade dit, och för första gången i mitt lif saknade jag — klakörer. — Det finns ingenting pinsammare än en tre akters lång tystnad på teatern. Man sitter som under en iskall dusch oaktadt hettan i salongen går upp till trettio grader. Och hvem har den så mycket omtalade författarinnan denna tysta utgång att tacka för? Sig sjelf, skola många svara, men det bestrider till en AP MN RA RR AR RP AA a