Aftonbladet – 21 september 1869, sida 2

lan gardiner och täcken af guldfransad sammet, med en beauffet, gvistrande at guld och ilfverfat, vid sin sida, skulle hvarken hon elier hennes lilla dotter kunnat befinna sig bättre — ja, troligen hade de icke mått hälften så väl som nu, På sin halmbädd, utan andra gardiner för fönstrev — re det ej fanns något glas — än de fläktans? Murs grönsrankorna, utan annan buffet) än Nu gammalt rankigt bord; med ingen uppvaktning annat än Gardon och Nanon, inga besök, utom af två hvita ugglor, och inga läckerbeter, utan blott bondfolkets tarfliga föda. Hon hade under dessa sista veckor hunvit vänja sig vid ett hårdt och umbärande lefnadssätt, likt bondqvinnornas, och hon tillfrisknade raskt som de. Om Aprilregnet slog in genom fönstret, eller genom hålet i täket, gjorde de en skärm af lärtt öfver henne, höljde henne med kappor och derofvanpå med hö, och hon led ej det minsta deraf. Den friska, varmå vårluften var mild och välgörande, och den lilla fröken trifdes och växte, likt de små ringdufvorna i murgrönan, eller de:hvita ugglornas klotrunda ungar i höloftet: Nästan lika rund som dessa, var den lilla månstrålen, la petite Rayonette, som Eustacie kallade denna Jjusning från det solsken hon för alltid förlorat. Hade hon skrikit och blifvit hörd, skulle ljudet förmodligen ansetts komma från de spökande tempelherrarnes offer, men hon visade en exemplarisk återhållsamhet i detta fall, hvarföre Eustacie tyckte att hon icke nog kunde prisas. Barnslig som hon var, tycktes Eustacie nu hafva glömt alla sina bekymmer och vara uldeles upptagen af omsorgen om den lilla, ch af nöjet att betrakta ugglefamiljen och ivgdufvorna. (Forts, följer.)