Aftonbladet – 21 september 1869, sida 2

omgifning, utan ock öfver de elaka förebuc hon läst i månljuset, ugglornas hvinand flykt, och framför allt tårarne som föllo öf. ver barnet. Hon försökte göra Eustacie begripligt det farliga deri, men fick ej anna annat svar än: Ack, låt mig gråta! låt mig gråta! De lättar mitthjerta! Det kan ej skada mit! bara! Hon kan icke sjelf gråta öfver sin fader, derföre måste jag gråta för henne., Hon gret sakta, alls icke häftigt, och Nanon tyckte att det gjorde henne mera godt än ondt. Nanon var isynnerhet angeläger att. blifva af med Perrine, som, ehuru sin herrskarinna trogen, dock -ej kunde anförtros hemligheten af denna hugenotternas säkra tillflyktsort, hvarföre hon innan daggryningen måste föras tillbaka hem. Den gamla qvinnan visste: väl att hennes frånvaro från hemmet skulle väcka misstankar, och underkastade sig knotande denna nödvändighet. Men först tog hon barnet från Eustacie, som högst ogerna lemnade det, lofvade att genast återgifva henne det, blott det blifvit fullständigt klädt i de spetskantade lindor, som hon omsorgsfullt bevarat sedan Eustacies barndom. I nästa ögooblick hade hon, till de andras stora förvåning och utan att göra några frågor, tre gånger öst vatten på barnets hufvud och döpt det till Berangere, femininum af det enda namn Eustacie alltid förut sagt att hennes son skulle bära. Sådana nöddop förrättades ofta af franska sjuksköterskor, men dock -undföll det Eustacie ett utrop, halft af ledsnad, halft af förtret. Eh quoil! sade Perrine, hon är bara vattenöst. Ni kan ju sedan, när så passar sig, få dopet bekräftadt med alla vanliga ceremonier. Men kan ni tro, att jag skulle lemna min nådiga frus barn — fast det bara är en flicka — ensamt här med ugglor och