Aftonbladet – 16 september 1869, sida 2

af ett mastträd. — Landet var deladt i små gårdar, bebodda ef hederligt, gudfruktigt och flitigt folk, alla i ett visst välstånd, som här och der gränsade till rikedom. Deras kärlek till sin länsherre var uppriktig och varm, och Eustacie fick den hel och hållen, utan minsta afdrag på sin del, ty hennes farbror hade genom sina utpressningar redan hunnit göra sig hatad af dem. De utsatte sig utan tvekan för de barbariska straff, hvarmed man hotade dem, om de vågade dölja henne; och då det småningom — ty hon flyttade från den ena gården till den andra för att leda förföljarne på villospår — blef nödvändigt att taga den era efter den andra med i hemligheten, visade alla samwa trofasta tillgifvenhet och hvar och en ansåg sig tillräckligt betaldt genom: hennes tacksamma småleleende och vänliga väsende. Chevaliern och hans son sökte ifrigt. Vid blotta skuggan af en misstanke störtade de öfver en bondgård, stängde hvarje utgång, hotade folket med mord och brand, vände upp och ned, ut och in på hela huset, och — just det ställe de nyss undersökt, blef hennes herberge för nästa natt. Hon fick alltid bud i tid om allting, Martin fortfor att vara förföljarnes trogne medhjelpare, och från honom kom alltid en varning, ofta nog I med en underlig budbärare. — små barn, gamla qvinnor, eller den halffånige närren i byn. De farligaste dagarne voro de, då man icke med säkerhet visste att jagten gälde Henne; då:det förföljda villebrådet rusade in i de tä--aste snår och sålunda gjorde dessa gömställen osäkra, eller hundarne, som sökte spår, unde föranleda upptäckt. Vid ett sådant illfällestängde Martin in henne i klostrets stora hölada, der hon verkligen kunde höra