Aftonbladet – 16 september 1869, sida 2

tande bröst och -blixtrande ögon, likt leoparden i hennes eget vapen, färdig till språng. Madame har hört, hviskade Martin. Om jag har hört! O, att jag vore en man och fått slå dem till döds der de stodo! Martin! Martin! Du får icke förråda mig. En gång skola vi belöna dig. Madame hade icke behöft säga detta till mig, sade Martin litet .stött. Jag. tänker blott på hvad som nu är bäst att göra. Ack! jag fruktar att madame måste stanna qvår här tills det blir mörkt, ty dessa män hafva ögonen öppna. I mörkningen skall jag ellgr Läcette komma och hemta vår nådiga fru, och skaffa henne skydd för natten. Länge, länge satt Eustacie, insvept i sin stora kappa för att skydda sig mot vårgvällens kyla, och väntade. Men hon skälfde lika mycket af fasa som af. köld, när de grymma, hårda ord hon nysshört kallblodigt uttalas; föllo henne i minnet; hon tyckte sig vara fångad i ett. nät, hvarje utgång bevakad och spejare satta emot henne öfverallt. Och dock brann i hennes bjerta en okufllig låga, ett beslut att hellre lida och våga allt än att något ondt skulle träffa den som var henne kärare än hennes eget lif. Skymningen inträdde, stjernörna blänkte fram, allt dagens larm och buller dog bort, och hon satt qvar tills hon nästan blef stel af köld, och tills hon slutligen hörde Lucettes röst sakta ropa: Madame ! Åh, la pauvre madame I Hon reste sig hastigt, stel i alla leder, och utan att kuuna se sin värdinna, blott-vägledd af rösten, letade hon,sig väg ur häcken och ned till gångstigen. Annu ett ögonblick och Lucettes varma armar omslöto henne, och hon blef halft ledd, halft buren, utan att knappast veta huru eller hvart, fram till bondgården och in i stugan, der en välkom