Aftonbladet – 14 september 1869, sida 3

lande och förtviflade unga hustrun veta att on sålunda kunde uppofira äfven ett annat if än sitt eget, hade Eustacies spänstiga sinne uterfått sin kraft och sin oförskräckta vilja. Hvad som för hennes tjenarinna endast var a orsak till oro, var för henne blott glädje och hopp. Uppriktig och förtroendefull som hennes natur var, hade hon dock, genom de grymma bedrägerier hvarför hon redan varit utsatt och genom de skarpa ord abedissan yttrade om Berenger, lärt sig förstå att något deltagande ej var att söka has hennes slägt. Också hade hon ej sökt råd hos någon annan än mor Perrine och hennes dotter, i afvakten på tillfälle att få anförtro sig åt den goda, unga drottningen, Till henne hade också Eustacie skrifvit, bedjande att en kunglig befallning skulle återkalla henne från klpstret, så att hon skulle hinna begifva sig till nagra säkra vänner, eller ock till sin makes slott i Normandie, der hans arfvinge skulle vara både i trygghet och välkommen. Men tiden gick — hela den tid Kon räknat ut, som behöfig för budbärarens resa — ja han hade kommit tillbaka, hon visste att hennes bref framkommit, men svar hördes icke af, Det kunde ännu komma — kanske en kunglig vagn och eskort — och dag efter dag hade hon väntat och hoppats, ty hon ville ogerna för sig sjelf medgifva att Elisabeth af Österrike kanske var lika maktlös som Eustacie de Ribaumont, och dag efter dag uppz gjorde hon nya planer, planer som blött ett modigt bara gom hon kunnat falla på. Att sammankalla sina vasaller, att med dem hesätta ett gammalt förfallet slott i skogen, och derifrån sända bud till Montmörencierna för att bedja om hjelp; att rida till Saumas och uppfordra pråvinsens guvernör att beskydda henne; att söka komma till