Aftonbladet – 14 september 1869, sida 3

kusten och derifrån tillEngland; att begifva sig till Paris och sjelf bedja om drottningens beskydd — detta allt hade blifvit uppgjordt och öfverlagdt med henn6s bådå trogna tjenarinnor, Men hoppet om drottningens mellankomst, tillika med den ytterliga svårigheten att företaga något hade hittills hindrat henne från att taga några mått och steg, isynnerhet som ännu inga misstankar uppstått hos hennes omgifning. Veronika, som gändligt mera orpgade sig öfyer sin matmoders helsotillstind än öfver hvad som bedröfvade Eustacie, hade alltid hoppats att hvarje företag skulle uppskjutas tills det vlef för sent och upptäckten ske, utan att hon kunde anklagas för förräderi. Då nu faran var så nära, kunde hon blott klaga och bedja, Eustacies beslutsamhet kufvade henne, och dessutom, som hon sade till sig sjelf, skulle hennes fru ju blott gå till sina fosterföräldrar, hvilka nog skulle tala förnuft med henne och genast föra henne tillbaka, och då hade Veronika ingens vrede eller missnöje att frukta. Mörkret och den långa smutsiga vägen skulle vara det värsta af alltsammans — och — bah! ganska troligt att madäme skulle tröttna dervid och af sig sjelt vända om. Veronika började derföre, dock igke utan vederbörliga protester, hjelpa sin herrskarinna att påtaga en bonddrägt — en kort, randig kjortel, svart, snördt lif, hvit, hög mössa med snibbar, likt vingar, utstående i nacken, och öfver allt detta en stor, grå kappa med hufyva, hvari hela gestalten kunde insyepas. Detta var den drägt, Veronika vanligen bar, då hon i skymningen gick hem till sin mpr, vanligtvis för att hemta tvätt eller lerana sådan, ty mor Pörrine satte en ära uti att få störka och stryka Eustacies släta, hvita manchetter och underä mar. I stället för linne innehöll det vanliga knytet dinna gång några