Aftonbladet – 13 september 1869, sida 3

jakta allt hvad som icke passar i våra egoiIstiska planer, att vi inga skrankor vilja tåla, latt vi ha förlorat sinnet för det ädla och sköna, att alla blida känslor ha måst vika för politiska betraktelser, att allt afseende N de förhållanden, som natur och uppfostran ; ha instiftat, åsidosättas för missförstådda begrepp om jemlikhet: — — Man kan knapt önska sig ett klarare och tydligare åtal mot Idemokratien med dess närgångna poestetiska lust att anställa politiska betraktelser och dess näsvisa anspråk på jemlikhet,. Och huru förfärligt ser icke detta demokratiska monstrum ut i den genombildade advokatens ögon; huru frånstötande synes det icke. för honom, vår store. skådespelare Jörgensens farliga medtäflare, efter hvad de säga, som ha haft den lyckan att se honom inöför skranket: Beträkta vårt offentliga lif i dess olika yttringar, utbrister han, gripen af den djupaste och säkerligen tillika mest oförstälda indignation, och man skall förvånas öfver den jämmerlighet, det erbjuder; ingenstädes någon stolt och upphöjd i tanke, ingeostädes någon uppoffring för denna, någon sann och bjertlig tillgifvenhet för sina medbröder; öfveralit utnötta trivialiteter, en ikampna detaljer splittrad kraft, egennyttiga afsigter; åsidosättande af humanitetens forI dringar och lust att såra genom att framställa allt i den fulaste dager och instämma inför allmänhetens domstol hvad som borde vara det enskilda lifvets oförkränkta helgedom. Se vi icke derför, att alla band allt mer och mer lossna, att hjertana med hvarje dag aflägsna sig från hvarandra, att lagarne ha förlorat sitt änseende, och att den enda lycksaligbet, man har begrepp om, är frihet att göra och låta hvad man vill, rättighet att styra land och rike efter-eget tyckeyoch fördömande af hvarje sträfvan att hålla dessa utsväfningar inom anstäwdighetens och klokhetens gränser? Kan man vänta sig någönting annat, så länge som råheten, i medvetandet af den kraft, som det ideliga, ovärdiga smickret har uppväckt hos henne, så länge som omyndigheten, hos: hvilken man hyser iöbillningen, att den könstitutionella yöpqvisten icke slår an i de äldre stammarne, så länge som menniskor, hvilka ha ingenting att förlora, men kanske något att vinna genom en -rubbning i de beståndande förhållandena, (sic! — i sin rhetoriska patos frammanar talaren till och med bildenaf en revolution! Trodde han och hans frosförvandter verkligen på möjligheten af en ! sådan? — Kanske —) icke allenast tillåtas få ordet, utan: till och-med nästan uteslu: tande råda öfver våra dyrbaraste angelägen-. heter? — — Hade etnellertid representationen. blifvit oanfäktad af denna smitta, så skulle man fudock haft den förKoppningen, . att-dessa: få kunde-havarit i stånd att förmå nationen till besinning, så att hon hade , fonnit det opassande och ovärdigt att vid: kännas andra grundsatser än dem, som hen! nes egna utvalda män uttalade. Men detta l: bopp skulie också till en del gå om intet; . storthingssalarne genljödo. allt mer och mer , af samma obändiga rop, som förut blott hade: undsluppit den okunniga hopen; de fyldes: 4 j j allt mer och mer af samma element, som inga skrankor ville erkänna,. de blefvo mer och mer ett hem för okunnighetens och lidelsernas lika förderfligs planer, och det var förgäfves som representationens ypperste an-l. strängde all.sin förmåga för att bekämpa . dessa. Hvad skulle fäderneslandet kunna . vänta sig af denna sakernas ordning? Strömmen växte med oroväckande hastighet och : hotade att bortspola de sista svaga lemningarne af intelligens och bildning. ; Var nu situationen i sjelfva verket också så förtviflad? . Svaret måste bli nekande. Det, som. utvecklade sig af. denna. villervalla, visade, att folkets kärna dock i botten var oförderfvad. Såsom vi förut ha sett, hade Velhaven haft blicken öppen för orsakerna till, att det nu tillryggalagda tidskiftet hade varit så stillsamt, i många afseenden så dödt och ofruktbart, och derföre att ban hade förstått; att det hade måst vara så, hade han icke: heller riktat någon anklagelse mot detsammd. Men när nu det nya kom i sin orediga, brokiga mångfald, förlorade han och de, som stodo tillsammans med honom; blicken för. sammanhanget. De. förstodo icke, att sjelfva rörelsen var en nödvändighet, att de former, i hvilka. den framträdde, i många. afseenden kunde manas till opposition och allvarlig kritik, men att den sjelf icke lät.hejda sig, utan. att hela tiden — äfven de strömmar, som buro fram intelligensen, — blefve stillastående och öfverginge till förruttnelse. I stället för kritik, hvilken såsom sagdt skulle ha varit gagnelig, kom man med protester, söm icke uträttade. någonting eller åtminstone icke så mycket, som de borde ha kunnat uträtta i förhållande till den -skarpsinnighet, hvarmed de mången gång formulerades — emedan de ville det omöjliga. Men är icke detta den gamla historien? Upprepas det icke slägte efter slägte, och bör det då dömas strängt? Kanske skall den ge1 neration, som en gång skall taga arf efter! oss, komma att säga, att äfven vi voro slagne med samma blindhet för de demokratiska rörelsernas berättigande, som vi tadla hos intelligensen på 1830-talet, och att blott få bland oss förstodo det sanna, som kanske igger i den stora bondeagitation, hvilken i ör ögonblick går öfver hela Norges land. . Åfven då hade man klart för sig, att den samla slentrianen icke dugde; man visste, att Det er gammel Skik, at Nordmzend hedres, om ej for egen Kraft, for deres Lands, at de et Rygte har til Lands og Vands, n om ej for. egen Daad, for deres Fsedres. Men denne Glands er dog kun laante Fjeedres; 1 Nu gjelder det at vifde selv en Krands, ! at stille roligt for den indre Sands, : hvad der maa veekkes, skabes og forbedres. Men när väckelsenkom i andra formerk in dem, man på förhand hade tänkt sig, eler rättare då det, som man alldeles abstrakt 2 ade drömt omy fick realitet och sålunda icke nera kunde behålla idealets obefläckade renet, då framkommo högljudda utbrott af för-t åning och ivdignation, och när man ville h rösta de förskräckte medatt fj — her er andre Ting at varetage end denne Smule Nordenvind, der blieser. Det er en Overgang som: meget andet — : å ljöd svaret: er de HAT äg ok klind får danna vira NEnA.