Aftonbladet – 13 september 1869, sida 3

Då vi skrida till denna undersökning, reservera vi oss på förhand mot att vilja fälla någon annan dom öfver Velhavens författarskap än den, som framgår ur sjelfva den bistoriskt refererande skildringen. Hvilken plats det en gång kommer att intaga i den norska litteraturhistorien är något, som vi öfverlemna åt framtiden att afgöra idet att vi här blott försöka samla och sammanställa hvad som kan bidraga att förklara författareskapets eget inre sammanhang och dess samband med tidsandan. Bristen på litterär verksamhet i vårt land är onekligen kännbar, och om man i en allmän jemn upplysning finge söka källan till litterär produktivitet, måste denna brist tilllika vara ötverraskande. Kommer man emellertid i håg, att det såväl i den fysiska som i den andliga verlden finns en epok för bearbetandet af det fruktbärande ämnet, hvilken föregår den egentliga produktionen, en tidpunkt, hvari Norge med:sin unga lifsrörelse just befinner sig, att det vidare blott! är ett visst öfvermått af välbefinnande, som kan leda krafterna ut ur nödvärnets strid till en fri och sjelfständig verksamhet, så skall man knapt finna skäl att förundra sig öfver vår svaghet i nationel litteratur. I desså ord, med hvilka Velhaven år 1832 in-! ledde sin första kritiska uppsats, ställer han läsaren på den rätta stånäpunkten för be-, dömandet af: den vittra verksamheten under. de första 15—20 åren efter föreningen med Sverge och angifver det vigtigaste skälet, hvärför det icke kan vara annorlunda, än att en mängd ånadra, närmare liggande och i förhållande till tidens kraf äfven mera väsendtliga intressen måste. få försteget för de stetiska. IF poesien hade man villigt låtit 7 nöja med reminiscenserna från det förra århundradet, då man i allmänhet förvexlade poesi med retorik och icke betraktade den såsom någonting sjelfständigt, utan mycket mera såsom en tjenarinna åt andra vetenskaper eller åtminstone såsom ett angenämt : tidsfördrif. I Det hade varit en idyllisk tid — praktiskt såväl som ideelt, i prosa som i poesi — men nu lutade den mot sitt slut. Detta: förnam det slägte, som skulle träda fram och förti sätta fädrens värf, ocH man påträffar på.) många håll utbrott af en famlande oro, som icke sjelf rätt vet hvad den vill; men. som I tydligen har ett bestämdt medvetande; att. hvarje återgång till denna barndomsverlds i idyll är omöjlig. Det slägte — skref Vel-s haven år 1844 — hvilket har vuxit upp: efter denna lyckliga tid, känner sig nu midt it under freden gripen af en mera inåtvänd,! genom sinnena strömmande verldsoro. — — J1 Den yngre männen saknar öfverallt fornti-!s dens trefliga lugn; den trygga, inom ett heris ? begränsning hvilande njutning, som ännu vin1 kar honom genom kära minnen, kan hanj! icke tillegna sig, och han har i sin sjelfbe-il traktelse måst afstå derifrån. 1 De, som i litteraturen icke kunde tillfreds! ställas af detta trefliga lugn, kände sig nujs närmast dragna mot den nya verld, mn ! i L ( i f Å 1 l f romantikerna hade öppnat; de ville i den norska litteraturen framkalla den brytning, hvartill Oehlenschläger hade gifvit ansatsen i Danmark. Det var den romantiska skolans protest, som nådde oss, en ny utgångsfak måste uppsökas, från hvilken man ade ett öppet perskpektiv i det oändliga. Det var den ena sidan af katastrofen, hvilken vände sig mot det gamla. Den varlätt; ty det gamla var utlefvadt; det egde ingen framstående representant i den norska litteraturen; en Bjerregaard, Scwach eller S. O: Wolf stodo icke med någon stark pseudo klassisk poesii vägen för det nyas frambry-s tande. Det hade blott behöfts ep kraftig ! produktion inom den: nya skolan, och Hon1 skulle ha stått enväldig på den norska parit Dassen. l Men saken var, dels att romantikens mest !1 begåfvade, för att icke säga enda om sittlt mål fullt medvetne förkämpe Velhaven rin-c dre var avlagd i produktiv än i kritisk rikt1 ning, dels också att striden snart kom att!s bli icke blott ett utrotelsekrig mot det gamla, j utan äfven ett försvarskrig mot andra nyalb tendenser, som började tränga sig fram medjr stor makt, och som hotade att taga ljus och)h iuft från de späda skott, som romantikens is bleka månsken sökte framlocka. V t L 8 t Vv t n r n fi d Vv Det, som nu följde, var någonting högst oformligt, jäsande och för ett utveckladt estetiskt sinne obehagligt. Det var dem stora nassan, skriket mot byråkratien, anspråken vå social och politisk jemnlikhet, hvilken 1814 års frihetsverk icke hade medfört; det var en famlande längtan efter nationalmedvetandets sanna reslisation. Att en sådan natur som Velhavens måste känna sig obehagligt berörd af det tumult,som uppstod, 1å massan på detta sätt utbröt i sina högjudda men ofta tillika temligen oartikulerade, och stundom högst okunniga och barnsiga rop på förändringar och åter förändrinsar, hvilka i hennes tanke voro liktydiga med il reformer, var naturligt. d För honom och för naturer beslägtade medjn ans måste detligga någonting irriterande io utt se, hura det politiska elementet, den all-n männa bearbetningen af och vakandet öfverir statsformen nästan absorberade allt annan t själsverksamhet, och han måste sörja öfver, !b utt denna ensidighet med alla sina följder li hade utbredt öfver samhället en känsla afld obehag och trötthet. Han kunde icke beripa hvad den moderna liberalismen egent-1g igen förde i sin sköld; det kunde tyckas, som om hela dess diktan och traktan ginge it på att göra väsen. Under det att de iberale fullgjorde sitt värf, sag man dem relån upphunna af en Nemesis, som de sjelfve väl knapt rätt hade märkt, De voro ifrige, le utsatte poster, de höllo sina lampor tända — men oförmågan : var dock med i spelet. De hade i sjelfva verket ingenting att uträtta, ch till och med i sin största ifver voro de örmögne och kunde ingenting ordentligt ut-? a i sitt fack. Hvad är den s. k. oppo-;j itionen inom pressen? frågar han. Hvarken ner eller mindre än en chimere. — — Hon r icke en samlad och oegennyttig strid mot tatsfarliga principer, icke upplysningens och len nya tidsutvecklingens strid med det stagerande, det reaktionära. Hon är blott ett öst aggregat af konfusa personligheter, ett kränande och gnatande öfver småsaker, —jså ch tystnad, när intresset bjuder det — en