Aftonbladet – 11 september 1869, sida 2

vara en pligt att fästa svenska läsares uppmärksamhet på detta verk, till och med om det icke äfven för öfrigt vore så rikt på fina iakttagelser, snillrika anmärkningar och stora vyer. Den hufvudide, i hvars tjenst författaren med så stor skärpa och — så tyckes det åtminstone mig — så mycken framgång bekämpar den själsriktning, som framträdt i vårt Maalstreev, är densamma, för hvars uppnående det öfverallt i Europa arbetas af de sannt liberale, denfredliga, broderliga sammanslutningen omkring de andliga och materiella intressen, som delas och i ännu högre grad böra delas af alla. Detärtem: ligen tydligt, säger han sålunda, då han afslutar sitt yttrande om målsträfvandet och den konstlade isoleringstendens, hvarpå detta hvilar, att vår tids storverk väsentligen gå ut på att upphäfva tidens och rummets begränsning först på den andliga ståndpunkten, men äfven på det mest materiella område. Alla tidsåldrars tänkare och alla klimats alster föras till hvarandra förmedelst boktryckarekonsten, skolan, tidningarne, posten, telegrafen, sjöfarten och jernvägen samt den alltjemt stigande lusten att begagna dessa mäktiga häfstänger för det nya samhällslifvet. Det kan då icke vara tvifvel underkastadt, att den kraft, som för menniskorna tillsammans till större brödraskap, dagligen skall vinna i styrka. Vi måste derför tänka oss en hjord och en herde såsom en sann och sannolik spådom äfven rörande de jordiska tingen. Det folk, som inrättar sin verksamhet i öfverensstänfmelse med naturens och historiens tydliga lagar, skall då skrida fram med en kraft, som understödes och mångdubblas törmedelst alla nutidens till samma mål verkande stora inrättningar. Det folk eller de män deremot, som vilja fullfölja ett individuelt påfund, som står i strid mot menniskornas utveckling, skola efter ett förspildt lif nödgas erkänna, att de ha förgäfves arbetat på att uppdämma den oöfvervinneliga strömmen.