Aftonbladet – 9 september 1869, sida 2

Religionsfrihetsfrågan. Vid senaste Riksdag antogo båda kamrarne tt förslag till ny författning i stället för de åda k. förordningarne af den 23 Oktober 1860, af hvilka den ena rör sfrämmande trosbekännare och deras religionsöfning, den andra innefattar bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära,. Att en ny författning i dessa ämnen var af trängande behof påkallad, derom syntes meningen inom representationen vara temligen allmän. Det hade också visat sig, att syftet med de båda förordningarne af 1860 varit alldeles förfeladt. Man förenade sis om det ifrågavarande förslaget såsovi åtminstone i någon mån innebärande ett framsteg och tjenande till att afhjelpa några af de svåra olägenheter, som förordningarne af 1860 framkallat, och derföre att man ansåg det inmebära våda att till en annan Riksdag uppskjuta en reform, som, om någon, af trängande nödvändighet påkallas. 5; Emellertid har ännu ingen ny författning i ämnet afhörts, och ;skulle man få döma af justitiestatsministerns frih. De Geers yttrande under sakens behandling i Första kammaren, att! vissa delar af förslaget kunde anses vara af kyrkolags natur och sålunda tarfva behandling at ett kyrkomöte — så skulle man kunna få vänta länge nog, innan en sådan ny författning skulle kunna se dagen. Vi våga. emellertid hoppas, att hvarken högsta domstolen eller na skola omfatta den åsigten, att en författning rörande främmande trosbekännare berör svensk kyrkolag och behöfver behandlas af svenska statskyrkans särskilda representation. Vi skola vid tillfälle utförligare motivera denna vår förhoppning. n erinran om nödvändigheten af att icke uppskjuta denna reform erhåller man emellertid tid efter annan genom underrättelser, som visa, att förordningarne af den 23 Okt. 1823 användas till religiösa förföljelser. Det är en och annan, som inbillar sig, att ingen brådska är af nöden, emedan de nyssnämda förordningarne redan skunna betraktas såsom så a att de icke mera tillämpas, utan faktiskt en verklig religionstolerans eger rum; men så är icke fallet; litet emellan ser man zelotiska prester och tjensteifriga krono betjenter begagna dessa förordningar, i fullständig strid emot det grundlagsbud, som sä ger, att man i vårt land ickefår någons samvete tvinga och att hvar och en skall ha fri utöfning af sin religion. Ett nytt prof på dylika vexationer meddelas i senaste nummer ar rn rasen) ur hvilken vi reproducera följande: : Man har hittills trott att kyrkans målsmän skulle blygas att använda en sådan lag som den af den 23 Okt. 1860 om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, en lag, som innebär ett hån af allt hvad tolerans och religionsfrihet kallas, Det är emedan denna: lag icke varit begagnad, som man måst medgifva att vii praxis i vårt kära fädernesland haft temlig tolerans, fästän det på papperet varit en jämmerlig frihet. Man öfverraskas nu af den underrättelsen, att Westerås konsistorium fåannit skäl att begagna sig af nämda lag. Man kän icke annat än erinra sig, att det är samma konsistorium, som för tjugu år sedan började det föga ärofulla korståget med böter och fängelse mot dem, som vågade med bibeln i hand tänka, tala och handla annorlunda än den rena evangelisk-lutherska kyrkan. Man insatte då hundratals samvetsgranna kristna, hvilka gemensamt firat nattvarden, på vatten och bröd för det genom vrängning af lagen påbördade brottet af gäckeri med sakramenten,. Man har nu en lag, som icke behöfver vrängas för att tjena prelaternas syftemål: Och nämda konsistorium har velat bevisa, att det lifvas af samma anda som för tjuga år sedan. Det har härmed erkänt, att det ännu är lika vanmäktigt att med Andans svärd, som är Guds ord, reda sig mot några olärda dalkarlar, som med bibeln i hand kommit till baptisternag öfvertygelse om dop, nattvard och församlingsskick och med samma bok i hand söka utbreda denna öfvertygelse. Det värda presterskapet finner det vida beqvämare att skicka länsman, landshöfdingeembete och kronofogde att vederlägga den villfarande läran med böter och fängelse. Saken är följande. En baptist, Aron Ambrosius Ersson från Mora, besökte förliden sommar ett par gånger vänner af baptisternas öfvertygelse i Ahls socken, och höll der föredrag, hvaruti dock intet vitne påstått henom hafva yttrat något emot den lutherska läran stridande. Men han döpte äfven några. som under tiden omfattat baptisternas öfvertygelse, och vid doptillfällena gaf han ur skriften skäl till denna deras och sin gemensamma öfvertygelse om dopet. Han deltog ock med samma personer i nattvarden. Detta förklarade konsistorium vara skäl till åtal enligt förordningen af den 23 Okt. 1860 angående ändring i gällande bestämmelser on: amsvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära. Och den stadgar försigtigtvis i 4 1: Den som offentligen förkunnar eller till annans förledande adnorledes utsprider lärosatser, som mot den rena evsyeeliska läran stridande äro, straffas med eVärr böter från och . femtio tlil och med trehundra riksdaler, eller fängersa från och med två månader till och med ett år;