Aftonbladet – 7 september 1869, sida 3

(Insändt.) Bland reformer, som i vår goda stad tyckas vara af nöden, är en som beklagligtvis blifvit allt för länge förbisedd. Jåag menar en reform i värt gamla uråldriga brandsignalsväsende. Den sistl. natt utbrutna eldsvådan har lemnat en ny erinran härom. Mer än en gång hafva utländningar gjort narr af oss för dessa gamla klämtningar. Meningen med dessa rader är ej att söka få klämtningar helt och hållet afskaffade, utan att söka få någon ändring i de nuvarande alltför barocka. Hvad nytta kan det vara uti att, då en eldsvåda utbryter, hålla hela stadens befolkning vaken? Det torde vara svårt för någon att upplysa härom. Hvad blir följden af dessa långvariga klämtingar? Jol! att folk, som ej finna ro att i sina sängar ligga och åhöra dessa idkeliga klämtslag och ej veta hvarest elden utbrutit, skynda upp, och då de utkommit på gatan bildas af dem en folkström, som ilar till brandstället och der tillställer den babyloniska förbistring, som utmärker alla eldsvådor i Stockholm. Att här framlägga ett förslag till ordnandet af Stockholms brandväsende, ligger visserligen ej utom ämnet, men öfverlemnande detta åt bättre med saken hemmastadda, är det blott min mening: att söka till vederbörandes kunskap bringa ett system, hvarmedelst en ändring utan kostnader lätt skulle kunna åstadkommas. Om staden indelades i qvadrater, hvilkas hörn numererades, och vid en eldsvåda det närmast liggande hörnets nummer genom klämtning angäfves t. ex. så att JV 24 angåfves genom först tvenne tätt på hvarandra följande slag samt derefter 4 täta slag, så tror jag, att en tillfyllestgörande ändring härutinnan skulle inträda. Anmärkas bör kanske att dessa klämtningar n5 böra repeteras mer än tre högst fyra gånger. På detatt ej allt brandmanskap skalli onödan utkallas, kunde så arrangeras, att blott de närmast varande utkommenderades vid första klämtning samt om mera manskap behöfdes klämtningen på order skulle förnyas. Låt oss se, hvad nytta detta skulle medföra i motsats till de nuvarande obehagligheterna. För det första kunde hvar och en genom utgifna brandsignalsböcker bli i tillfälle att erfara hvarest eld utbrutit och behöfde således ej, som nu, sättas i len största oro för slägt och vänner; för det anira och vigtigaste blefve derigenom folkmassorna rid : eldsvådan betydligt förminskade, om ej helt och hållet inhiberade, derigenom att en bestämd lats blifvit genom klämtningen angifven, och för let tredje blefve brandstället tydligt tillkännagifet för det ditilande manskapet, så att genom jelpens snara ankomst mången stor olycka i tid cunde förekommas. —8— ONÄTSEIRSADSO ER ETERN AEA