Aftonbladet – 7 september 1869, sida 2

äl att anföra, änattiallmänhetels bögröpf skull varlefva en sådan aktning för söndagens hållan helgd, att detta skulle utgöra ett hinder för allänheten att begagna sparbanken om söndagarne. fen huru bekräftades väl detta påstående af erwenheten? Funnes det väl någon slags tillställing eller förlustelse, som på söndagarne saknade ublik? Funnes det någon bland herrar princinar som trodde att, till hvilket skådespel man iijöde allmänheten på söndagen, denna skulle för öndagens skull uteblifva, och visade då anföranet af ett sådant skäl och dess vidbållande efter ånaders betänketid något annat än att man sakade giltiga skäl emot saken, men likafullt ej ville eqväma sig till den. r sparbankens verksamhet nyttig och derom orde väl ej meningarne bland hrr principaler vara lelade, så vore väl gifvet, att ju mera tillgänglig parbanken gjordes ju mera godt verkade den: rågan inskränkte sig ju då egentligen till under: ökning om huruvida sparbanken egde tillgångar tt bekosta den ytterligare utsträckning af dess rerksamhet, som blifvit ifrågasatt... Dess enskilda ond uppginge nu irundt tal till 500,000 rdr. Huru änkte man sig väl sparbankens förvaltning, om letta belopp ej skulle vara tillräcklig garanti för sparbankens soliditet? Sparbankens årliga inkomter lemnade, att döma af senare årens resultater, ett årligt öfverskott af 20,000 till 25,000 rår, utöfver utgifterna, äfven om dessa ökades nied de 5000 rdr, som de nya afdelningskontoren komme att kosta. Hvad nytta gjordes med att årligen upphöja dessa medel för att få nöjet se sparbankens fond lysa med allt störrej siffror mot den nytta, som skedde om desamma användes för att göra sparbanken mera tillgänglig för allmänheten, för att på ett för denna beqvämare sätt insamla dess mindre besparingar och för att hos befolkningen öka hågen för sparsamhet och omtanka för framtiden: Och då för-de nu ifrågasatta förbättringarne endast några få tusental af det årliga öfverskottet behöfde användas, vore det väl principalerna såsom vårdare af sparbankens anseende och bästa värdigt, att afslå förslag, hvilka befrämjade sparbankens vigtiga ändamål och emot hvilka direktionen icke förmått anföra ett enda hållbart skäl? Bankokommissarien Dahlgren förklarade, att han icke kunde följa hr Dufva i hans långa kritik öfver direktionens utlåtande. Han ville derföre hålla sig till saken och den vore om spårbankens hufvudkontor borde hållas öppet emellan 1 och 2? på dagen eller icke. Tal. hade icke kunnat finna att detta vore af någon så stor vigt att man derföre börde rubba hvad direktionen föreslagit och bryta sönder hela det ordnande af sparbankens verksamhet direktionen uppgjort. För att inhemta huru man på andra ställen bestämt tiderna för sparbankskontorens öppenhållande, hade talaren under en resa gjort sig underrättad om förhållandet härmed både i Göteborg och Kristiavia. Göteborgarne voro ju berömda såsom särdeles praktiska och om norrmännen hade-man ju nyligen läst hvilka betydliga belopp de hade insatta i sina sparbanker. Det vore väl då att fästa sig vid hvadsde i ett dylikt fall gjorde. I Göteborg stängdes både stadens och länets sparbank kl. 1. På samma sätt i Kristiania den större sparbanken, hvaremot den mindre; skillingssparbanken, egentligen hölls öppen på lördagseftermiddagarne. Vid sådant förhållande kunde väl ej behof göras att hålla sparbanken i Stockholm öppen längre än-till kl. I och då nu direktionen så mycket åtgjort för att göra sparbanken mera tillgänglig, borde väl principalerna icke fordra af direktionen åtgärder, som kunde bryta sönder hela det sätt, hvarpå direktionen ordnat arbetet. Exarne vore nu: lemnad åt tjenstemän, för vilka direktionen, till följd af lång erfarenhet, hade förtroende, men för hvilka det skulle möta stora svårigheter att tjenstgöra mellan 1 och 2. Icke borde väl då direktionen tvingas att kanske till och med förlora dessa tjenstemäns biträde. Talaren kunde ej förstå annat skäl för hr Dufva att med sådan ifver vidhålla sitt förslag, än att han, derför att han en gång väckt det, ville hafva det igenom. Men talaren vädjade till principalernas rättskänsla, hvilxen han boppades skulle göra sig gällande, så att direktionen finge rätt. t Hr Dufva trodde ej att han misstagit Big då han ansett att granskning af de skäl direktionen anfört för sin mening verkligen hörde till saken, hvarföre ock omsorgen att hålla sig till saken ej bort hindra hr Dahlgren att genmäla tal:s anmärkningar. Åberopandet af Göteborg och Kristiania bevisade ej mycket. Ingen nekar väl att sparbanken kunde stänga sina dörrar för allmänheten kl. 1 här såväl som annorstädes. Men frågan vore om det för allmänheten och sparbanken vore bättre att kontoret hölles öppet till 2 eller att de stängdes kl. 1. Ville man åberopa Göteborgarne och deras praktiska sinne, borde man visa, icke att de nu stängde sina kontor kl. 1, utan att, Lom fråga väcktes att hålla dem längre Rn och det visades att de dertill hade utvägar, de då afslogo sådant såsom något skadligt, hvilket skulle bryta sönder verksamheten. Hvarför skulle Stockholm i detta fall inskränka sig att endast följa efter Göteborg? Det vore väl mera skäl att gå ett steg längre, än att kanske snart nog få se Göteborgarne förlänga sin kontorstid och så åter få komma efter. För hr Dahlgrens fruktan att kontorets öppethållande emellan 1 och 2 skulle bryta sönder hela sparbankens verksamhet vore svårt att inse några antagliga grunder. Större förändringar i verksamheten hade skett förr, utan att någon sönderbrytning skett. Och när hr Dahlgren talade om de stora svårigheter, som skulle möta för tjenstemännen vid expeditionen att tjenstgöra emellan 1 och 2, så hvarför icke säga rent ut, att de hade tjenster på annat håll och att hela svårigheten vore, att man ej ville lägga något hinder för dem härutinnan. Men skulle då städse sparbankens verksamhet hållas tillbaka för dylika personliga intressen? Det vore väl för direktionen icke svårt att gifva I desga tjenstemän annan sysselsättning eller ock latt lemna dem biträde för expeditionen under den I tid de voro hindrade, men deremot vore det på I det högsta önskligt att man en gång komme ifrån den grundsatsen, att åtgärder till allmänhetens och I sparbankens bästa skulle anstå eller hindras; derför att de för en eller annan enskild person vore Jobeqväma. Ty det vore icke nu första gången sådana hinder fått gälla. Hade icke de funnits, ) skulle icke sparbanken i mer än 40 år qvarhållits i rådhuset, ti Igänglig för allmänheten endast lördags e. m. Bestode rättskänslan, såsom hr DahlI gren påstått, i att ge direktionen rätt, finge väl läfven de nu gjorda: förslagen till förbättringar i sparbanken hvila. en tid. Men nog skulle det I vittna mera om hrr principalers rättskänsla, att se på allmänhetens och sparbankens beqvämlighet och nytta, än att af undfallenhet för direktionen och undseende för några enskildas beqvämlighet låta förs I bättringar uteblifva, för hvilkas åvägabringande alla utvägar funnos, I Hr Dahlgren ansåg att hr Dufva icke yttrade sig på tillständigt sätt om direktionen; Denna hade icke, såsom hr Dufva menade, tiurhållit) sparbankens verksamhet till endast lördags e. m. Och då hr Dufva sagt att direktionen längre än I som behöfts underlåtit att utvidga sparbankens ) verksamhet, så vore detta ingenting annat än osan: ning. Verkliga förhållandet vore att direktionen städse med all nit och omsorg skött sitt ausvars) fulla uppdrag. Under fordna, dagar, då sparban kens tillgångar vore inskränkta, hade direktionens ledamöter sjelfva gjort en del af tjenstemännens .I göromål och såmedelst väsentligen bidragit att öka ) Så föllo verkligen hr Dahlgrens ord.