Aftonbladet – 7 september 1869, sida 2

efter henne, och då Berenger slog upp ögonen, som för att se om han pu ändtligen var allena, stod den godhjertade riddaren och såg på honom med tårade blickar. Berry, min gosse,, sade han, bär ditt öde som en man. Jag vet huru hårdt det är. Det är inte en qvinna bland dem alla, hvars tycke en hederlig, rättfram engelsman kan vinna, när en hal, tvetungad fransman kommer med i spelet! Men en man kan lefva sitt lif hederligt och-rätt ändå, huru djupt hans hjertesår än går, och Gud allsmäktig ger honom det igen, när han modigt strider med sig sjelf. Den hederlige sir Marmaduke glömde i sitt djupa deltagande både Berengers franska blod och att han var son af just den hala, tvetungade eröfrare, som beröfvat riddarens ungdom dess första lycka. Berenger förmådde emellertid ej mer än räcka honom sin hand till tack för hans vänlighet och framstamma orden: vt Ni känner henne inte!, Ah! stackars gosse. Och sir Marma duke skakade på hufvudet; tog farväl och lemnade honom i Cecilys vård. Så snart han hemtat sig från den första öfverraskpingen, gat han sig ingen ro förrän han af Osbert, mäster Adde ley och Cecily fått höra allt hvad de visste, och frågat ef-. ter alla sina franska vänners öde. Ack, det va: blott ett svar att gifva på alla dessa frågor, utom då de rörde Walsinghams hushåll. Vördnadsvärda krigare, varmhjertade ynglingar, uppoffrande själasörjare, alla, alla hade på en gång förgåtts! Denna förfärliga del af historien var honom alldeles ny. Han hade troligen varit det första offret i Louvren och hans egna. minnen förde honom ej längre än:till: ett ovan. ligt larm i slottet och ljudet af klockriogning, hvilket ingaf honom den tanken att förskräc