Aftonbladet – 4 september 1869, sida 2

ur hvik Ger, hjort, radjur, vildsvin OCHI nal coxe, hvilken sistnämdå icke fännits i Dan-ver ark under de senaste 2 å 3000 åren. Märks inv st är, att man icke funnit ett enda spår ocl ren och elg, hvaremot kotor af sistnämda ma jur allmänt förekomma i de danska mos? fat arne och på 30 särskilda ställen i landet ret en af renar blifvit funna. . Ånnu mindre il nner man lemvingar af mammuth eller an-Ppå ra djur, som äro äldre än renperioden. Afmå öttätande djur träffar man på ursus arctus, år argen, lodjuret och hiundei: bli Fåglarnes benkotor äro till stor del föräl ärda, dock icke af menniskorna, utan aflcl lessas hundar. Det är et öfverallt gjord Se akttagelse, att alla de sprödare ben, sön til undarne kunna äta, äro borta, och de här-Ju are benen bära tydligen märke, att ändarne j ul ro afgnagda af hundar. Detsamma gäller lig m däggdjurens ben och tyckes klart ädaba aläggä, ätt liundarne varit tama; eftersom of le på regelmässigt sätt deltagit i menniskorja! as måltider. Af de bibehållna benen äro j! la märgbenen sönderbrutna af menniskode and för att märgen skulle kunna uttagas, )b: undra äro afgnagda af hundarne. så Vi komma nu till de af menniskor tillrerkade föremål; som finnas i högarne. De vestå för det första af en mängd redskap af l en, dernäst af en ännu större rikedom afl. vlånga flintskifvor, som man kallat knif-. rar, ehuru de icke äro några knifvar, då le icke kunna begagnas till att skära, utan endast till att såga med; vidare de välbecanta små trekantiga, tillhuggna flintredskapen, som med lika litet skäl fått namnet yxor. Af slipade flintsaker har man funnit endast några få, t. ex. en pil och två små 3 yxor. Slutligen finnas der aska, mycket kol h och hundratals stenar, som varit utsatta för I elden och förmodligen varit begagnade till S eldstäder. Den befolkning, som åt oss efterletiniät dessa I, egendomliga, förut förbisedda minnesmärken, a har lefvat i stenåldern, ty ännu har man al!j; drig i dessa funnit ens det ringaste spår aflr brons eller jern. Räkna vi efter de särskilda z växtperioderna i Danmark, efter farans, ekens och bokens period, måste Kjökkenmöddingerna hänföras till furu-perioden. Örrarne lefva blott i faruskogen, och uroxen förekommer ej i Danmarks bronseller jernålder, utan tillhör uteslutande stenåldern. Hos en uroxe, som blifvit uppgräfd på Möen, hade talaren funnit magen uppfylld med furubarr. Då den ifrågavarande befolkningen dödat djur af nämnda arter, är dess hänförande till stenåldern dermed gifvån: f Befolkningen har lefvat på kusten såsom t fiskare och jägare, dock icke såsom nomader. I f Att de haft fasta bostäder bevisas af djur-FE benen. Man känner iiemligen roga tidernajF för de unga djurens tandbyte och har åerigenom kunnat se, att i en Kjökkenmödding finns djur, som blifvit dödade under alla de olika månaderna å året. BSjelfva boningarne hafva vi dock icke funnit några spår utaf. Några antaga, a t steomonuinenten varit menniskobotilogat, Detta villa talaren icke påstå, men deremot förklarade han, ått Han ansåg stenhögarne och jättekamrarne samtidiga med Kjökkenmöddingerna; Ja, de härröra kanske i många fall från just de ifrågavarande iodividerna, ehuru detta icke antages af Worsaae. Talaren slutade med yttrandet, att upptäckten af Kjökkenimöddingerna hade tillls sin förutsättning de förut af Thorisen och ? Nilsson gjorda undersökningarne. (Allmänt : ; j HERR re DM we AA oo DV RA bifall.) Worsaae, som likaledes helsades med bifall, yttrade, att den framkastade frågan om stensättningarnes och de slipade stenredskapens -samtidighet med Kjökkenmöddingerna och de groft tillhuggna, skade sakerna var af största vigt icke blott för Danmarks, utan för hela Europas arkeologi. För sit del hade talaren kommit till den öfvertygelsen, att sten sättningarne och Kjökkenmöddingerna icke härröra från samma period. I de sistnämda finner man grofva och simpla flintredskap af : små dimensioner, nästan alltid oslipade, i stensättningarne äro sakerna slipade och vittna om djup kännedom om flintans egenskaper. . Steenstrup antager, att det är minnen från samma folk, som blott har användt flinta till olika ändamål; tal. tror deremot, att det är spår af ett äldre och ett yngre kulturstadium, att Kjökkenmöddingarne äro de allra äldsta spåren af Danmarks bebyggande; stensättningarne och de med så mycken konstfärdighet arbetade flintsakerna utmärka deremot snarare slutet af stenålder. Att man en och annan gång kan ha funnit slipade saker i högarne, ville tal. icke bestrida, men det måste noga märkas, att högarne icke alla äro samtidiga. De härröra åtminstone från en långvarig period, och några beteckna kanske öfvergången mellan två kulturstadier, mellan hvilka det icke går an att tänka sig någon skarp gräns. . Det skulle således vara besynnerligt, om det icke funnes någon enda slipad sak i Kjökkermöddingarne; men å andra sidan är det af stor betydelse, att de förekomma så ytterst sällan, ja såsom rena undantag. Om här verkligen är fråga om samma folk, som lefde på samma ställe hela året om, vore det oförklarligt, att till och med de största Kjökkenmöddiovgarne icke innebålla ett enda större, icke ett enda slipadt flintredskap. Detta gäller t. ex. om den ofantliga högen. vid Meilgaard, hvilken blifvit så noggrannt undersökt både af Stenstrup och talaren och af konung Fredrik VII Denna Kjökkenmödding bildar en hel hög, som i årtusenden har varit betäckt af stora träd; den mäter omkring 120 fot i längd och 100 fot i bredd, och lagret har på många ställen ett djup af öfver 10 fot. Men bland hela massan af: ostronskal och flintsaker har man icke funnit en enda slipad sak. En bonde i trakten NT sade väl tal. en enstaka sådan, som han påstod sig ha funnit i högen, men det varicke; möjligt att förvissa sig om riktigheten af hans i uppgift. Att stenkamrarne ha varit ur-invanarnes boningar, trodde talaren icke... De äro grafvar och hafva icke egnat sig till boningar, och denna förklaring måste nu för tiden säkerligen betraktas såsom förkastad. De senaste åtta årens beundransvärda arkeo-! logiska upptäckter lemna ett vigtigt stöd för antagandet, att de båda slagen af flintredskap härröra från olika tid. Tillsammans de utdöda djurformerna funnos små, treVIT RDE KS re NE FR. LD