Aftonbladet – 3 september 1869, sida 2

skilligt att säga om den race, till hvilka de ifrågavarande menniskorna hade hört, men fruktade upptaga församlingens tid. (Lifliga protestef.) -Talaren slutade med att uppmana sin landsman Edouard Dupont att meddela de fakta, han hade samlat i nämda riktning och intog härefter sin plats i salen under starka bifallsyttringar. Hr Dupont, konservator vid det naturhistoriska museum i Brissel, upplyste, att han i två belgiska benhålor hade funnit menniskoben, så sammanblandade med djurben, hvilka otvifvelaktigt voro lemningar efter menskliga måltider, att dessa fynd tycktes gifva stöd åt hr Springs-åsigt. Hr Worsaae anmärkte, att han för ett par år sedan vid Borreby nära Skjelskör undersökte en stenåldersgrop, hvari så många menniskoben, som den kunde rymma, voro sammanpackade, och öfver hvilken den öfverliggande stenen måste ha blifvit anbragt, sedan gropen blifvit på detta sätt fyld. Bland dessa ben, hvilka, efter hvad man kunde se, voro skeletterade, innan de nedlades här, fann han till sin förvåning, att många öfverallt i gropen voro sönderbrutna och stekta, och under gropen furinos spår af eld, aska och brända djurben. Det rann honom straxt i sinnet, att menniskor hade blifvit uppätna, kanske vid någon offerfest, och när ban kom till Kjöbenhavn med fyndet, var han nog lycklig att kunna visa det för professor Spring, som just då befann sig der i staden. Ingenting kan med säkerhet bevisas genom detta fynd, men det tyckes dock bekräfta menniskoätningsteorien, isynnerhet då man äfven på andra ställen på de senare åren i flera stenåldersgropar har funnit menniskoben sönderbrutna på samma sätl. På fråga af Henri Martin, till hvilken race de i Borreby funna kranierna kunde hänföras, svarade Worsaae, att dessa kranier, som finnas iOldnordis: Museum, äro af olika karakter, några runda, några aflånga, så att befolkningen på den tiden tyckes ha varit en blandning af flera racer. Redan då hade sannolikt en mera civiliserad race invandrat i Danmark samt underkufvat och derefter blandat sig med de ursprungliga invånarne, hvilka blott bodde på kusterna. De Quatrefages meddelade, att han tillsammans med hr Dupont i Brässel har studerat de kranier, som skulle tillhöra menniskoätare, och att de nu ha jemfört dem med kranierna från Borreby, men att resultatet är, att de icke äro af samma race. Antages således hr Springs uttydning af fynden såsom riktig, skulle detta bevisa, att menniskoätande icke hade varit en egenhet för någon särskild race. Charles de Linas meddelade närmare upplysningar om menniskoätandet i våra dagar. Det står ofta i samband med religiösa bruk, men stundom är det för att få mod som krigare äta sina motståndare, isynnerhet dessas ögon och hjerta. Riksantiqvarien Hildebrand höll ett längre föredrag om stenålderns grafvar i Westergötland. De äro bygda af stora stenar med öfverliggare och en enda ingång. Allmänt äro stenarne invändigt polerade. Han hade undersökt flere af dessa grafvar och hade tillsammans med den unge Retzius och sin son, doktor Hildebrand i en grafkammare funnit en massa oordnade ben som tycktes ha blifvit nedkastade i grafven; så t. ex. låg hjessan af ett kranium ofvanpå ett annat. Nästan alla kranier äro af dolichocephalisk form. Af djur funnos ben af svinet, hästen, vargen, räfven och gräfsvinet. Vidare funnos klumpiga flintredskaper (skrapor; lansspetsar och pilspetsar), dessutom bernstensperlor och en metkrok. Af stenålderns grafvar kunde man slnta till, att. man redan då hade husdjur, och att det fanns en talrik befolkning, då så många och stora stenar kunde transporteras. Dessa jättekamrar voro säkerligen familjgrafvar. Det var orätt att beteckna den tidens menniskor såsom vildar, de stodo högre. Dylika minnesmärken från stenåldern ha äfven påträffats i andra Jänder, och Don Francisco M. Tubino från Madrid meddelade några upplysningar om sådana, upptäckta i Andalusiens åtta provinser. 2 Professor Oscar Fraas höll derefter ett föfora om mammuthdjurben, funna i Schwaen. -—