Aftonbladet – 3 september 1869, sida 2

ntresse derför skall betrygga det mot att bil lyttadt från dess plats. Dessutom lät han nrista märken i klipporna för, att antyda let dåvarande vattenståndet. Ar 1820 företogs, på föranstaltande af svenska vetenskapsakademien en undersökning af märkena, och det visade sig då att ju längre man kom mot norden, desto mera aflägsnade sig märkena från hafvet. Fenomenet visade sig äfven på Sverges vestkust. Leopold von Buch omtalar saken i beskrifningen öfver sin resa i Norge omkring år 1810 och gör den anmärkningen, att det i verkligheten icke är hafvet, som sjunker, utan landet som höjer sig. Talaren hade sjelf år 1816 samlat iakttagelser om detta förhållande i Norge. På många ställen hörde han af fiskrarne, att de nu icke kunde passera med den minsta julle der, hvarest fordom funnits vatten nog för de: största fiskarebåtar. Det är dock icke öfverallt, som dessa niveauförändringar spåras; så t. ex. upplystes, att vattenståndet icke varierar vid klippfästningen Munkholm tätt invid Throndhjem. Det märkligaste exemplet på jordytans höjning lemnar Gudmundsskäret vid fiskläget Fjellbacka i Bohuslän. Det är ett historiskt faktum, att skäret fått sitt namn deraf, att en munk vid namn Gudmund strandade derpå. Det låg då Und vattenytan och var fullkomligt okändt. Ar 1844 stack det 2 fot högt upp öfver vattnet. och intog en yta af 2000 qvadrat-s fot. Då professor Kall 1847 besökte stället, d träffade han en åttiårig fiskare, som påminde ls sig, att skäret i hans barndom hade börjat !k ä 8 r vm HH AR OLA HH OL ALP ed ALYA TA rr rr RR CT Ra Eh OO höja sig öfver vattnet med en yta stor som lä en hattkulle. Under en jagtfärd år 1837 mätte talaren afståndet mellan Stafstenen och kusten och fann att detsamma sedan li Linnås tid betydligt aftagit, då deremot Fal-!i sterbo fyrtorn närmat sig hafvet. Han fann tillika många underhafsmossar på större och 1 mindre djup. Sedan talaren ytterligare fram1 ställt en förmodan, att de af Bruzelius ilr Ystads hamn funna bronsvapnen tillika med g flere andra i norden funna bronssaker voro lc af etruriskt ursprung, slutade han med att anmärka, att höjningarne och sänkningarne jf ännu fortfara, hvilket nyligen blifvit i afse-l4 ende på Finland bevisadt af Nordenskiöld, ; likasom dessa fenomen blifvit iakttagna vid l: Sliens mynning, vid kusterna af Provstiet,!1 der gamla skogar ha sänkt sig, och vid Trals vemände, der midt uti vattnet finnas tvål, stora stenar, om hvilka man vet, att deras plats ännu för 60 år sedan var torrt land. vy Den utmärkte vetenskapsmannen mottog,l: säger danska Dagbladet, församlingens lifliga s erkännande i form af kraftiga bifallsyttringar och en af viceordföranden uttalad tacksägelse. Eugene O. Dogn meddelade härefter ett utdrag af ett af den frånvarande Anatole Roujou insändt föredrag om af honom vid Villeneuve S:t George funna fornsaker af sten. En anmärkning i slutet af denna afhandling om spår af menniskoätande gaf viceordföranden anledning att uppmana prof. Spring från Lättich att göra församlingen bekant med hans iakttagelser i detta afseende. Prof. Spring kunde icke neka, sade han, att han var den förste, som hade beskyllt våra äldsta förfäder för menniskoätande, Det varl: år 1843, som han i en håla i Belgien hade l! trott sig finna spår till något sådant. Då var 1 den vetenskap ännu icke född, hvilken sys-. selsätter sig med den förhistoriska tiden, men icke desto mindre hade han dock på visst sätt i en föregångare, en man, hvars minne förtje1 nar hedras, emedan han stod alldeles ensåm i sitt arbete och hade mod att fortsätta sina forskningar, ehuru han öfverallt var omgifven . af tviflare och begabbare. Denne man var: Sehmerling, som arbetade hela år i hålorna,: använde sin förmögenhet på detta studium och : dog midt i striden, misskänd af alla. Det var : ett behof för talaren att häfda Schmerlings stora förtjenster. Hvad denne forskare uppstälde såsom resultatet af sina iakttagelser i hålan vid Engis 1828, isynnerhet att man der funnit menniskoben samtidigt med fossila djurben, har sedermera i allt väsentligt erkänts såsom riktigt. Då tal. år 1843 undersökte hålan vid Chauveau, trodde han sig finna något, som motsvarade Schmerlings fynd, men han såg snart, att det åtminstone var stor åtskilnad i åldern. Menniskan i Engishålan fanns samtidigt med mammuthdjuret, rhinocerosen och björnen, men i Chauveau funnos inga ben af vilda djur, blott af idisslande djur, svin, fåglar och fiskar, i allmänhet blott af ätbara djur. De ben, som påträffades till största antalet, voro menniskoben. Detta hade väckt talarons förundran, Han undersökte dem stycke för stycke och blef ännu mer förundrad; då han upptäckte, att alla de ben, som hade innehållit märg, voro klutna på längden, och att några af benen voro kolade på ytan och buro märke efter att vara stekta. Det fanns icke ett enda ben af en fullvuxen man, blott af qvinnor och yngre manliga individer. Hela fyndet kräfde en mycket noggrann undersökning, och talaren håde också i nio år granskat hvarje särskildt ben. Han har blott träffat på två klentrogne, som icke Ville erkänna fyndets betydelse, emedan de icke trodde på att menniskan funnits till i den förhistoriska tiden, eller rättare, derför att de icke ville tro derpå. Den omständigheten, att det icke fanns ett enda helt märgben, hvarempt alla dessa tydligen blifvit klufna af menniskohänder, likasom också att intet af benen bar spår af att vara gnagdt af djur, ledde honom att tänka på karaiberne, hos hvilka höfdingen har rättighet till märgen både i djuroch menniskoben. Hvarför fanns det endast ben af qvinnor och barn? Ja, det är vederstyggligt att säga, det förskräcker en nästan att uttala det, men det måste uppenbart vara derföre, att sådant äldre folk som vi här församlade t. ex. skulle vara mindre läckra att äta. Man vet också från nutidens menniskoätande folk, att när en stam från sina fiender röfvar vackra, unga qvinnor och lofvande ynglingar, sättas de i ett slags djurgård för att gödas, och vid de stora festerna utväljer man då dem, som på den tiden bäst egna sig att förtäras. Utom den stora masI san af menniskoben funnos der också träkol, laska, skärfvorefter grofva stenkärl, allt under sådana omständigheter, att det icke kan l vara fråga om, att benen sedermera skulle It. Lift förfvuttade tiil nämda ställa Totta ; ;