Aftonbladet – 1 september 1869, sida 2

ska, hvilkas stöd han hade hoppats att Berenger skulle blifva. Han sade icke mycket härom, men hans hand och hufvud darrade mer och mer; han knappast hvarken åt eller sof, och åldrades så förfärligt, att lady Walwyn nästan glömde sin oro öfver dottersonen för makens skull. Slutligen kommo bref. Den budbärare Walsingham afsändt, hade -ej kunnat resa förrän vägarne blifvit säkra och han hade äfven under resan blifvit uppehållen, men då han ändtligen kom fram, medförde ban säkra nyheter. Han hade bref både från sir Francis och från den förtviflade mäster Adderley, båda af samma innehåll, slösande allt tänkbart beröm på den unge baron Ribaumont och alla änkböra förebråelser på dem sjelfva, för det de låtit honom blifva lockad i denna rysliga snara, hvari han omkommit, utan att ens gifva sina vänner minsta möjlighet att gifva hans lemningar en ordentlig begrafning. Stackars Adderley tillade att mr Sidney lofvat följa honom till Nederländerna, hvarifrån han kunde komma öfver till England och till Hurst Walwyn, ifall milord kunde uthärda åsynen af en varelse, som så illa motsvarat hans förtroende, Lord Walwyn genomläste båda brefven två gånger innan han yttrade ett ord. Sedan tog han af sig glasögonen och sade helt stilla: — Ske Guds viljat... Jag tackar Gud att min gosse var ren och oskyldig som förr. Det är bättre att de skulle slå honom till döden, än skicka honom hem, besmittad med deras uselhet.n å Vissheten, så sorglig den var, tycktes nästan som en hvila efter den förfärliga ängslan man utstått.. De visste nu bvad de hade att undergifvet bära, och till och med lady Thistfewovds våldsamma sorg hade fött utbrytt