Aftonbladet – 1 september 1869, sida 2

förut så öfvermodiga narrar till mods såsom råttor. Denna nyuppdukade revolutionära prosa måste ila som en iskall kåre öfver dem. Delescluzes uppmaning är den första läkarebulletin, som demokratien utfärdar öfver kejsarens och kejsarrikets sjukdom, em inbjudning till deggista timmarnes arbetare, till den Personliga Freeringens frivilliga dödgräfvare. Sådana mäns som Ledru-Rollins och Louis Blancs ankomst till Paris måste ha en ofantlig inverkan på den allmänna meningen, isynnerhet som regeringens obetänkta, taktlösa agg gifver Ledru-Rollin tillfälle att i kraft af ett frikännande verdict af juryn återvända hem likasom genom en äreport. Det måste vara tvingande skäl och vigtiga intressen, som kunna förmå dessa män att i strid mot sina ofta afgifna förklaringar sätta foten på det ännu napoleoniska Frankrikes mark, sedan de i aderton års tid varit borta. Men hårdt pröfvade och oförsvagade återvända de, och det är att hoppas, att de till sin saks och sitt lands fromma skola förstå att visa, att de under tiden lärt mycket och kanske också glömt mycket. Att den begynnande striden skall sluta med våldets undergång och rättens seger, kan väl icke betviflas; ty derför tala de senaste händelsernas utvecklingsgång, historiens erfarenhet och den franska nationens lynne; men det vore förmätet att redan nu vilja i den närmaste framtidens beräkningar indraga denna svåra strids gång och vexlingar. Huruvida de återkommande skola inträda i kammaren, d. V. 8, gå ed åt kejsaren, står ännu i vida fältet. Önskligt vore det, men hoppas det får man dock icke. Delescluze häntyder på sannolikheten af edens stundande afskaffande. Vi tro ej, att kejsarriket skall samtycka till ett sådant förslag, hvilket vore nästan detsamma som en öppen krigsförklaring. Uch hvarföre skulle . det. frivilligt afskaffa den? Ingenting kan vara angenämare för detsamma, än att personer, som kunna bli farligare för det i än utanför kammaren, af aktning för eden förvägra sig sjelfva och sina vänner inträde i denna. Ansåges icke i allmänhet eden oundgänglig för statsmaskinens regelbundna, säkra gång, så skulle kejsarriket ha hittat på den för detta fall och. målat den såsom fågelskrämma på valsalens tröskel, för att hålla Alla onda andar på afstånd. Vi ha intet skäl och erfara ej heller något behof att ännu djupare skaka tron och troheten samt den moraliska krediten i. statssaker, än som redan skett genom sakförhållandenas: politik och framgångs-. tillbedjandet; men vi kanna icke slå ifrån oss. den sorgliga iakttagelsen, att om den politiska eden i nyare tid sjunkit så djupt under pari, .har detta mindre varit derasskuld, som gått den, än deras, som ålagt den... När Orsini, den dystre attentatsmannen, stod inför juryn, kastade sig generalprokuratorn med sin vältalighets förkrossande svada öfver, hans förflutna lif och skildrade i skarpa drag revolutionärens uselhet och otacksamhet, då han till-och med brutit sin undersåtliga ed till den hel. fadren. Då betraktade honom Orsini med fast blick, pekade på Napoleon III:s bröstbild på domstolens vägg och yttrade de få orden: Monsieur, ne .faites pas rougir ce marbre! Embetsmannen blef svaret skyldigt, domrarne sågo förlägne på hvarandra. Hm, km! secundum ordinem, och genom åhöraresamlingen gick ett sorl, som var ingenting. mindre än ogillande. Afven utan att vara män; som göra attentat, och utan att vilja vara det, kunna fransmännen tänka sig vissa fall i det politiska lifvet,. i hvilka det är ändamålsenligare att taga Cesar till förebild än attjaga blygselns rodnad upp: på marmorkinderna.