Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

PRAT — ———— — han kan ur denna röra af ruiner. Att vandra utefter benbyggnaden i ett jätteskelett, sådan ungefär är hans mödosamma uppgift. Sätt ett barn till detta Herkulesarbete, Ljusa dagen skulle varit bra att ba, nu var det natt; en vägvisare skulle varit nödvändig, barnet var engamt. En mans fulla styrka skulle här icke ha varit för mycket, och det fanns blott ett barns svaga krafter. I brist på vägvisare skulle en gångstig ha varit en god hjelp. Det fanns ipgen gångstig. Är instinkt undvek han klippornas hvassa takränna och följde stranden så mycket han kunde. Det var der som han träffade på hålöppningarne, Hålöppningarne mångdubblades framför honom i tre olika former, vattengapet, snögapet och sandgapet. Det sistnämda är det fruktagsvärdaste. Det är det sakta sjunkandet. Att veta hvad man trotsar kr oroande, men att icke veta det är förfärligt. Barnet kämpade med en okänd fara. Det famlade nti något som kanhända var grafven. Ingen tvekan. Det vek om klippspetsarne, undvek hålöppningarne, anade snarorna, nödgades göra allebanda krokvägar, men framåt gick det. Det fick icke gå raka vägen fram, men med fast hållning gick det. Det gick beslutsamt några steg tillbaka, da så behöfdes. Det förstod att i rättan tid rycka sig lös ur den lösa sandens ohyggliga fagellim. Det skakade af si snön. Det gick mer än en gång i vatten ända upp till knäna. Så snart det kommit utur vattnet igen, fröso genast dess våta klädtrasor till is. i nattens bistra köld. Det gick med snabba steg i sina stelnadekläder. Dock hade det haft den omtänksamheten att bevara sin sjömanströja torr och varm öfver bröstet. Det var fortfarande mycket hungrigt. Bråddjupets äfventyrligheter äro ickeinåon mening begränsade; allting är dev möjigt, till och med räddningen. Utgången derutur är omöjlig att se, men möjlig att fiona. Huru barnet, insvept i er förqväfvande snöspiral; borttappadt på den smala upphöjnin