Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

hade fingerspetsarne ömkylda, ryste till vid berörandet af detta iskalla anlete. Det var en qvinnas hufvud. Det utslagna håret var inbyrdt med snö. Denna qvinna var död. arnet fortfor att rödja undan snön, Likets-hals kom i dagen, derpå bröststommen, hvars hud tittade fram under klädtrasorna, Plötsligt kände barnet under sina tre. z a rande händer en svag rörelse. Det var någonting spädt som var besratyet under snön och som rörde sig, Barnet krafsade bort snön ifrigare och apptöckte ett litet eländigt, ofullgänget kräk, blåblekt af köld, ännu lefvande, Haket invid likets nakna barm. Det var en liten flicka, Hon var lindad, men i otillräckliga paltor, och under sitt fäktande hade hon kommit lös ur sina trasor. Under henne hade hennes stackars magra lemmar och ofvanpå henne hade hennes andedrägt smält snön npåot litet. En amma skulle ha tagit henne för fem eller sex månader gammal, nen kan ske var hon årsgammal, ty tillväxten under nöd och brist är underkastad hemska inskränkningar, som emellanåt öfvergå till ledknytning, När hennes ansigte blef fritt, uppgaf hon ett skri, en fortsättning af hennes väfda stönande, För att modren icke skulle ha hört detta stönande hade det fordrats att hon verkligen skulle vara stendöd. Barnet tog den lilla i sina armar, Den stelnade modren var hemsk att se. Någonting gastlikt utstrålade ur hela ansigtet. Den vidöppna munnen, som upphört att andas, tycktes ha börjat att på skuggverldens ofattliga språk framstamma svaret på de frågor som göras de döda i det osynliga. De frusna hedarnes bleka täcke hvilade öfver detta anlete. Man såg pannan, ungdomlig under det mörka håret, den nästan härmsna rynkvingen af ögonbrynen, de hopfallna bäsbörrarne, de slutna ögonlocken, ögonhåren astlimmade at frosten, och -från ögonvrån till munvinkeln det djupa vecket efter tårar. Snön belyste liket. Vintern och grafver hvarandra ingenting för när; PEERA Me en istap tr af menniska; Brösteng nakenhet